...kan man åka och titta på runstenar.

 

Nu när det gått ett år och några månader sedan senaste inlägget kände jag att det var dags att uppdatera och förtälja om en runstenssafari som ägde rum för nästan precis ett år sedan. Håller skrivsuget i sig så har jag ytterligare 5 eller 6 runstenshistorier från föregående år att berätta om så jag lider inte brist på material. 

 

Innan jag påbörjar denna berättelse är det väl på sin plats att jag talar om att jag har flyttat till stan och numera inte längre bor i den lilla korsning som är Sollebrunn. De relativt extraordinära  omständigheterna kring flytten är dock något som förtjänar ett eget inlägg och därför kommer jag inte att gå in på några detaljer här. Ni får istället njuta av berättelsen om en kylig tvådagars runstenssafari.

 

4:e februari 2022

 

Det hela började med att jag fick finbesök av Amera från Halmstad ett par dagar efter att jag flyttat. Planen var egentligen att Amera skulle ha hjälp mig att flytta men då jag fick tillträde till lägenheten en vecka tidigare blev det inte så. När hon anlände till Alingsås plockade hon upp mig för att åka och köpa ett vardagsrumsbord vilket var hennes mycket generösa inflyttningspresent. Att hon köpte just ett vardagsrumsbord skulle visa sig vara tur då jag inför flytten gjort mig av med mitt gamla köksbord och inte haft tid att införskaffa ett nytt (något jag senare fick i inflyttningspresent av syrran). Utan detta eleganta bord hade vi inte haft någon vettig plats att äta middag. Middagen bestod av min "paradrätt" som är falafeltacos. Amera hade även med sig en bag-in-box med vin. Jag dricker ytterst sällan alkohol men hon och jag klunkade i oss majoriteten av den boxen medan vi åt och jag introducerade henne till klassikern Rocky Horror Picture Show. Jag tror att den musikalen var alldeles för konstig för henne men säkert är att vi var rejält onyktra när vi, alldeles för sent, gick i säng.

 

 

Dagen efter vår lilla fyllefest mådde vi som vi förtjänade och då Amera missat chansen att vara flytthjälp erbjöd jag henne att istället hjälpa till att flyttstäda min gamla lägenhet i Sollebrunn. Något hon, snäll som hon är, gick med på. Mina kompisar är fan mer än vad jag förtjänar! Innan vi begav oss mot världens tråkigaste lilla håla så åt vi frukost bestående av rester från gårdagens middagsmat. 

 

Väl framme i gamla lägenheten gjorde gårdagens vindrickande sig påmint och vi led båda två av ganska kraftig bakfylla så städandet gick fruktansvärt segt. Som tur var hade jag hunnit städa en hel del innan jag flyttade så det var inte överdrivet mycket kvar att göra. Amera putsade fönstren och sedan satte hon sig på en pall och skrubbade spisknapparna med en tandborste. Kan garantera att ingen spis någonsin haft så skinande spisknappar. Efter någon timme (har egentligen ingen aning om hur länge vi var där) tyckte jag att det fick räcka. Våra stackars bakfulla kroppar orkade inte mer städ och Amera hade sagt att vi kunde köra en sväng och se på runstenar efter städningen. Vi packade in städgrejerna i bilen och jag lämnade lägenheten i Sollebrunn för sista gången. Efter en snabb sväng på Ica så satte vi oss i bilen och lämnade byhålan.   

 

Runstenssafari

 

Egentligen hade vi inga planer på vart vi skulle åka. Dagen innan hade vi pratat med en person i Ed som vi eventuellt skulle träffa men denne svarade inte så istället gick jag in på en av mina favoritsidor, runkartan.se, där de flesta av Sveriges runstenar finns på en lista uppdelade efter kommun. Den närmsta runinskriften (förutom Vg. 150 som jag har besökt vid ett flertal tillfällen) var en inskrift på en dopfunt i Norra Björke kyrka (Vg. 259). Problemet här var att dopfunten befann sig inne i kyrkan och jag var rätt övertygad om att den inte var öppen såhär års. Amera tyckte emellertid att det inte skulle skada att åka dit och kolla. Sagt och gjort. Vi begav oss mot Norra Björke i Trollhättans kommun. Som befarat så var det stängt och inte en själ syntes i närheten men vi fick i alla fall se utsidan av denna kyrka med anor från medeltiden.

 

Vill ni läsa mer om Norra Björke kyrka kan ni göra det här: 

https://www.svenskakyrkan.se/tunhem/norra-bjorke-kyrka

 

 

Då besöket i Norra Björke var något av en flopp fokuserade jag nu på runstenar som befann sig utanför kyrkans väggar. Återigen hade vi ingen konkret plan på vart vi skulle bege oss så vi körde lite på måfå tills vi nådde Grästorps kommun. Där visste jag att det fanns ett antal runstenar. Den närmaste visade sig vara Vg. 114. Dit begav vi oss alltså och fick så syn på en sten som stod vid en åkerkant på andra sidan av en äng. Trots att det inte regnade så var det hysat blött i marken och blåste något alldeles förjävligt. Vad jag minns så hade ingen av oss heller särkilt lämpliga skor på sig. Därför var det föga förvånande att Amera valde att sitta kvar i bilen medan jag traskade över ängen för att skåda dagens första runsten. Inskriften var inte alltför välbevarad, dock har jag sett värre. Det var emellertid svårt att tyda de ganska nötta runorna men trots stenens ganska avlägsna placering fanns där en skylt. Skyltar är enligt mig alltid ett stort plus i (åker)kanten.

 

Själva inskriften var inte speciell utan snarare ganska standard. Likt majoriteten av alla runstenar innehöll den en så kallad resarformel (även minnesformel) som talar om att X reste stenen efter Y. Vidare förekom en nekrolog, vilket berättar något om den döde. I det här fallet att han var en mycket god man. Epitetet en god dräng/tägn (en god man) är vanlig på värstgötska runstenar. Stenen var även tillsynes oornerad, vilket också är vanligt i Västra Götaland.

 

Jag iddes inte stå och beskåda stenen särskilt länge då den kalla vinden bet hårt i mina kinder så jag begav mig huttrande tillbaka till bilen. 

Nästa runsten, Vg. 113, var belägen i en hage i ett av Grästorps industriområden (om det nu finns fler än ett). Då det fortfarande var vinter och kallt gick inga betesdjur i hagen, och tur var väl det. Det hade känts något olustigt att kliva in i en inhägnad med kor. Missförstå mig rätt, jag tycker om kor men jag skulle inte vara bekväm med att gå i till okända djur. Den här gången traskade Amera med över de inte alltför torra markerna för att kika på stenen som stod en bra bit in i hagen. Det blev något av en "inte kliva i vatten"-lek.

 

Inte heller denna sten var speciellt extraordinär utan innehöll den vanliga resarformeln och en kort nekrolog som även här talade om att den döde mannen varit en mycket god tägn (man). Exakt vad ordet tägn betydde vet man inte men vanligtvis tolkas det som att det rör sig om någon som var en god man. Andra tolkningar föreslår att det var någon av rang, eller en krigare i kungens följe.

 

Trots att det är mer vanligt att runstenar är resta till minne av eller efter en direkt familjemedlem (ofta broder eller son) så förekommer det minnesmärken efter andra släktingar, i det här fallet en frände. Det är dock oklart exakt vilken typ av släktskap det rör sig om. Inskriften var nött och inte ifylld. Emellertid fanns, precis som vid den förra, en skylt. 

 

Vill återigen påminna er att inte låta er luras av det tillsynes vackra vädret. Det var en fruktansvärt kylig februaridag och det var en välsignelse att åter få kliva in i bilens välkomnande värme.

Efter besöket i hagen började energin tryta och vi insåg att vi skulle vara tvungna att finna ett ställe där vi kunde intaga föda. Således bar det av till centrala Grästorp där vi spisade på Grästorps pizzeria, även om ingen av oss faktiskt beställde pizza. Själva Grästorp var inte mycket att hänga i granen men det var ju en betydligt större ort än Sollebrunn i alla fall.

 

När vi så laddat batterierna med mat åkte vi mot Flo kyrka där vi hittade en mycket välskött och lättillgänglig runsten (Vg. 100) på kyrkogården. Det är min erfarenhet att runstenar på kyrkogårdar oftast är mer välskötta än de som står vid någon slumpad åkerkant, något som säkerligen har att göra med att det är lättare att sköta de stenar som befinner sig på ställen där det vistas folk än de som står på en åker mitt ute i ingenstans. Dessutom behöver man sällan klampa över vida fält med fuktig mark på kyrkogårdar utan kan promenera på grusade gångar. Även Vg.100 har en väldigt standard inskrift. Det som är värt att nämna är att det står "reste kummel" istället för "reste sten". Kummel betyder minnesmärke och är i sig inget ovanligt ord på runstenar. Som ni ser på bilderna nedan fanns det en skylt bredvid stenen. Jag glömde dock att ta en närbild på den. 

 

Mer information om Flo kyrka här:

https://www.svenskakyrkan.se/grastorp/flo-kyrka

Jag tyckte att vi kunde parkera bilen vid kyrkan och promenera till nästa mål som enligt mig såg ut att ligga nära. Amera protesterade vilt mot detta och då det dessutom började regna lite lätt så gav jag mig, och tur var väl det. Jag har dålig uppfattning om avstånd på kartor och saker tycks mig alltid närmare än vad de är i verkligheten. Vi körde vidare på smala grusvägar som verkligen tog oss mitt ut på landet där typ ingen bor. Jag tycker att det ser otroligt mysigt ut även om det känns opraktiskt att bo så.

 

Runsten nummer 4 stod på en liten kulle bakom en lada på någons tomt. Jag tycker absolut att man ska respektera andra folks tomter/marker med undantag för när där står en runsten! Nu tror jag i.o.f.s. inte att någon brydde sig om att vi parkerade bakom ladan i några minuter för att titta på runstenen. Amera satt återigen kvar i bilen medans jag klättrade upp för kullen, vilken jag höll på att ramla ner från när jag skulle fotografera den lilla runstenen som, trots att den inte stod på en kyrkogård, var välskött med imålade runor. Det fanns dock ingen skylt och stenen var trasig så hela inskriften gick inte att tyda.

 

Trots att inskriftens inledning saknas går det ändå att urskilja en resarformel. Den synliga delen av inskriften inleds med ÞI, vilket man utan problem kan tolka som de två sista runorna i ordet risþi (reste). Det är högst troligt att detta ord föregångits av ett namn. Vem som lät resa stenen efter sin fader Dag vet vi dock inte och får sannolikt aldrig veta. Något vi heller aldrig lär få veta är vem Åsbjörn var. Var det han som ristade stenen? Om stenen ursprungligen inte var mycket större än den är i dag så är det inte otroligt att det stått "Åsbjörn ristade". Detta är emellertid bara en gissning från min sida. 

 

Värt att notera är att, precis som på föregående sten förekommer ordet kummel (minnesmärke) istället för sten. Det förekommer även en speciell typ av m-runa (den som liknar en cirkel med ett streck igenom). Denna typ av runa (som även syns på föregående sten) kallas för maskros-m och är en äldre typ av m-runa som är vanlig på västgötska stenar men som även förekommer på andra ställen, bland annat Jellingestenarna Danmark. 

(https://sv.wikipedia.org/wiki/Jellingemonumenten#/media/Fil:Jelling_stones.2010.jpg).

 

 

 

Bredvid muren som omgav Sal kyrka fann vi dagens sista runsten. Inskriften var, förutom vid toppen, lätt att tyda. Just denna inskrift består emellertid av en hel del ovanligheter. Påpekas bör att jag med ovanligheter avser saker som är mindre vanligt förekommande, främst i Västra Götaland, men som ändå finns på andra runstenar. 

 

Det första man lägger märke till är att inskriften börjar nere i högra hörnet istället för det vänstra, som brukligt är. Detta förekommer på andra stenar men vanligast är att inskriften börjar i vänster hörn. Annars inleds inskriften med den klassiska resarformeln.  

 

Det andra är namnet som inleder inskriften. Är det ett mans- eller kvinnonamn? På grund av att det bara fanns 16 runor i den yngre futharken så beteckar varje oftast mer än ett ljud vilket kan göra det svårt att tolka, speciellt då två namn skrivs likadant men uttalas olika.

 

Som skylten talar om så använder ristaren R-runan för att beteckna e/ä. Tar man en närmare titt på föregående runsten (Vg. 101) ser man att denna R-runa har använts som e/ä i ordet tägn. Är det något lokalt? Restes stenarna av samma person? Vad vet jag. Stenarna har många likheter, bland annat maskros-m:en. Denna sten är även ett exempel på att det förekommer variationer i resarformlernas formuleringar. Här har man t.ex. skrivit satte sten istället för reste. Stenen är också rest (eller satt) efter en annan släkting (måg).

Det tredje är det lilla ormhuvudet vid stenens vänstra hörn. Även om runstensdrakar och utsirade ornament inte är ovanligt på runstenar per se så förekommer de sällan på runstenar i Västra Götaland. Detta då runstenarna i detta landskap generellt är äldre än t.ex. många av de väldekorerade runstenarna i Uppsala. De flesta runstenar i Västra Götaland saknar helt ornamentik, förutom den valvbåge som själva inskriften står i och eventuellt ett ristat kors. Givetvis finns det ornerade stenar även i Västra Götaland. Ett exempel är Olsbrostenen. (https://sv.wikipedia.org/wiki/Olsbrostenen)

 

Anne-Sofie Gräslund har arbetat fram en metod för att åldersbestämma runstenar med hjälp av ornamentiken. (https://www.academia.edu/6107509/Dating_the_Swedish_Viking-Age_rune_stones_on_stylistic_grounds)

 

 Mer information om Sal kyrka: 

Efter den sista runstenen begav vi oss hemåt, dock inte raka vägen. Vi irrade runt lite överallt innan vi så tillsist var åter i Alingsås. Bland annat var vi en tur i Vänersborg och Amera, som gillar att köra bil och upptäcka nya ställen fick ett par orter avbockade på sin lista precis som jag fick ett par runstenar avbockade på min.

 

Dag 2

 

5:e februari 2022

 

Trots att Amera senare samma dag skulle köra hem till Halmstad så tyckte hon att ytterligare en utflykt var på sin plats. Vi bestämde oss för att våldsgästa Greven i Ulricehamn. Vi ringde dock och förvarnade honom. Innan vi lämnade Alingsås begav vi oss till Ica för att handla lunch. 

 

Färden till Ulricehamn var relativt händelselös, även om jag satt och kollade efter runstenar på vägen. När vi så var framme fann jag en runsten vid Vist kyrka i centrala Ulricehamn som Amera inte hade några invändningar mot att besöka. 

 

Vg. 187 är en fin, välvårdad sten vars inskrift, precis som den på Vg. 104, börjar ner i höger hörn. Förutom resarformeln så finns en nekrolog som talar om att mannens liv ändades i England. De två sista meningarna som berättar detta är skrivna på fornyrdislag som är ett fornnordiskt versmått vilket bland annat förekommer i Den poetiska Eddan. 

 

 

Av det här äventyret kan man dra slutsatsen att runstenssafarier åker man lämpligast på när det är sommar och varmt ute! Det var inte alltför bekvämt att stå och kolla på runstenar i bitande kyla. Man kan även konstatera att det är en dålig idé att flyttstäda bakfull men det går alldeles utmärkt att se på runstenar. 

 

På återseende! (Om en vecka eller ett år, vem vet?)