Sagan om Bettans återkomst
Här kommer ytterligare ett inlägg från en av föregående års runstensvisiter. Dessa inlägg kommer inte att publiceras i kronologisk ordning. Istället kommer jag att beta av dem ett efter ett i den ordning jag känner för. Det brukar nämligen bli bättre när jag får skriva det jag för stunden har inspiration till. Ni har dock ett par stycken att se fram emot. 2022 var ett mycket runstensrikt år.
I dag tänkte jag berätta om det som kan anses vara prologen till det våghalsiga äventyr som ägde rum dagen efter; nämligen min tur till Lödöse (vilken jag lovar att jag ska berätta om). Allt börjar emellertid med återkomsten av allas favorit - The heavy metal bicycle of satanic death and doom, även känd som Bettan.
Sedan jag flyttade till Alingsås hade jag egentligen inte haft någon tanke på att reparera Bettan då det inte finns så många fornlämningar inom cykelavstånd här (och med cykelavstånd menar jag ett par mil tur och retur) och stan är inte så stor att man inte kan promenera om man ska någonstans. Istället blev Bettan stående under den takbeklädda cykelparkeringen utanför lägenheten.
Då juli närmade sig infann sig dock en rastlöshet hos mig och trots att jag redan varit på inte mindre än 3 runstenssafarier så var suget efter fler fornlämningar stort. Någon vecka innan hade jag prövat att pumpa däcken och cyklat till andra änden av stan samt till Ica. Dessvärre visade det sig att framhjulet hade punktering. Detta hade jag som den händiga människa jag är (eller inte) åtgärdat genom att byta slang och sedan testkört upp och ner för gatan ett par gånger. Alles gut!
29/6 2022
Jag minns inte exakt när denna cykeltur ägde rum men jag har för mig att det var i slutet av juni eller början av juli. Telefonens datering av bilderna säger 29 juni så vi får gå efter det.
Nu när Bettan så att säga var "back in business" återstod endast "the ultimate test" d.v.s. att köra en längre sträcka. Jag bestämde mig emellertid för en testtur med ett relativt moderat avstånd utifall att det skulle uppstå komplikationer. Det vore nämligen nesligt att cykla flera mil, få punktering och sedan vara tvungen att promenera i flera timmar för att komma hem. Been there, done that och jag rekommenderade det inte! Istället valde jag Hols kyrka som resmål. Det är ca. 1 mil dit, cykelväg en bra bit och inga riskabla, punkteringsvänliga grusvägar.
Till Hol har jag åkt buss vid ett flertal tillfällen och tittat på gravhögarna, domarringen och bautastenarna på järnåldersgravfältet bakom kyrkan. Det finns även en runsten ståendes på kyrkogården som jag beskådat och så finns det en runsten som står inne i kyrkans vapenhus. Då kyrkor emellertid i princip endast är öppna på söndagar och busstrafiken på helgerna är nästintill icke existerande så hade jag aldrig varit inne i kyrkan. Inte för att jag inte varit där och knackat på porten i hopp om att någon skulle öppna. Målet med utflykten var emellertid inte, hör och häpna, att titta på fornlämningar utan att testköra Bettan så jag packade ner allt som kunde kommas att behövas vid eventuell reparation samt lite mat och dryck i min söta minifrysväska och gav mig iväg.
Det var strålande väder denna varma sommardag i juni. Knappt ett moln syntes på himlavalvet och rapsblommorna målade de omgivande fälten klargula. Trots att Google maps sagt att vägen kunde vara något backig tedde den sig för mig väldigt platt och därför höll jag god fast där jag susade fram på landsvägarna (egentligen mest gamla E20 men landsvägar låter mer... poetiskt?) och Bettan rullade på som hon aldrig gjort annat. En mil är dock ett tämligen kort avstånd och det dröjde inte länge innan jag närmade mig dagens utflyktsmål.
Väl framme vid avfarten till kyrkan fick jag syn på en skylt vid vägen som talade om att kyrkan var öppen. Trots att jag vet att många kyrkor har vardagsöppet på sommaren hade tanken aldrig slagit mig att Hols kyrka just denna gudstjänstfria dag skulle välkomna besökare. En bättre överraskning kunde jag inte fått och det gjorde en relativt bra dag väldigt mycket bättre.
Jag svängde så in mot Hol och parkerade Bettan nedanför kyrkan innan jag lyckligt skuttade upp för den lilla backen mot grinden till kyrkogården. På avstånd såg jag den runsten som står rest på kyrkogården men den fick vänta. Istället gick jag fram mot kyrkans port och kände på den. Handtaget gav vika, dörren öppnades och jag klev in i vapenhuset.
Där stod den, Vg. 155, lutad mot kyrkoväggen bredvid ett litet bord. Äntligen, efter flertalet besök i Hol, kunde jag lägga ögonen på den runsten jag så länge suktat efter. Stenen i sig är kanske inte särdeles originell, förutom att den är relativt liten. Den har dock varit större men en bit av stenen (och inskriften) saknas. Att en del av inskriften saknas gör att vi sannolikt aldrig får reda på vem som lät resa den. Det enda vi vet är att det var Gudmunds (som stenen är rest efter) far eller mor.
Annat som är värt att nämna är att runstenen har gammal stavning av risþi (reste), þ blev senare t (risti). Något annat som är värt att anmärka på är stavningen av namnet Gudmund (guþmut). Under vikingatiden fanns det egentligen inte så många stavningsregler annat än "skriv som det låter". Emellertid fanns det en regel som innebar att det var accepterat att ofta utelämmna n/m framför konsonant t/d. Ett exempel på detta är ordet bonda (make) som ofta skrivs "buta".
Då jag tittat klart på den lilla runstenen i vapenhuset bestämde jag mig för att kolla runt i kyrkan när jag ändå var där och ingen annan var det. Det är alltid skönt att kunna kika utan att andra människor stör med sin närvaro. Den relativt lilla kyrkan har anor från 1200-talet och är rätt så gullig, om man nu kan kalla en kyrka gullig. Den hade små söta änglar målade i taket och jag älskar änglar, eller som min systerson kallar dem: nakna bäbisar med vingar.
Efter att jag lämnat kyrkan begav jag mig för en snabbtitt på runstenen på kyrkogården, NOR (1997:28). Visserligen hade jag sett den förut men ni är väl alla bekanta med det välkända ordspråket "ingen runsten kan skådas för många gånger". Vid denna sten finns, till skillnad från den i kyrkan, en informationsskylt. Jag tog dock ingen bild på skylten denna gång då jag har bilder från tidigare besök. Stenen är saknar dekoration bortsett från vad som liknar ett kors på ena smalsidan. Den är ristad på två sidor och är tillsammans med Vg. 155 Vårgårda kommuns enda runstenar.
Runstenar återfinns ofta i kyrkor när dessa renoveras och så är även fallet med denna sten. Så sent som 1996 upptäcktes den inmurad i kyrkoväggen och är således inte omnämnd i Västergötlands runinskrifter, vilket innebär att den inte har något Vg-signum (som t.ex. Vg. 155). Istället omnämns den i NOR (Nytt om runor).
Man kan fråga sig varför så många runstenar använts som byggmaterial i kyrkor. Kanske tyckte man att dessa stenar med "hedniska symboler" skulle göra större nytta där. Bra material var dessutom säkert svårt att få tag på. Lite kul är det ändå att många runstenar restes av kristna.
Sällan har en öppen kyrka skänkt mig så mycket glädje.
"...reste denna sten efter Gudmund, sin son..."
"Ulf och Assur reste denna sten efter Aslak, en mycket god tägn, sin fader, en mycket vänsäll man."
Nu var frågan om jag skulle nöja mig med att titta på runstenarna eller om jag även skulle passa på att ta en promenad bland gravhögarna några hundra meter från kyrkan. Den riktiga frågan är om det ens var en fråga. Eftermiddagssolen värmde både kropp och själ och den lövprydda växtligheten vajade inbjudande i den lätta sommarbrisen. Naturen kallade helt enkelt så jag cyklade bort mot gravfältet och parkerade Bettan vid Store hög där promenadstråket börjar.
Leden går sedan på en blandning av väl upptrampade skogsstigar och små grusvägar och bjuder på en historielektion i en mängd olika fornnordiska gravskick. Det mest anmärkningsvärda är de många gravhögar i varierande storlek som kantar vägen. Gravhögar var ett fornnordiskt gravskick som var populärt från yngre stenåldern till vikingatiden. De stora gravhögarna antas till största delen vara begravda stormän. Man kan antaga att högens storlek skulle reflektera mannens framträdande position inom samhället. Ju större desto bättre, eller hur?
Som om det inte vore nog med dessa fascinerande gravhögar så finns det i Hol även en vacker domarring. Domarringar är också forntida gravanläggningar som kom i bruk under slutet av bronsåldern. Precis som namnet avslöjar består en domarring av ett (oftast udda) antal resta bautastenar som placerats i en cirkel. Namnet kan härledas till den uppfattning man på medeltiden hade om att domarringar var en sorts tingsplatser där rättsliga beslut fattades. Vid varje sten satt en utvald domare och det udda antalet stenar gjorde att en dom aldrig kunde bli oavgjord. De finns dock inga källor som bekräftar att domarringarna brukats i detta syfte.
När promenadslingan, som är uppmärkt, lider mot sitt slut kommer man till en fårhage i vilken man finner en rest bautasten. Precis som runstenar är bautastenar en sorts minnesmonument fast utan skrift. På sommaren betar även massa gulliga får i hagen.
Väl tillbaka vid Store hög bestämde jag för att klättra upp på den och äta medhavd matsäck innan jag, nöjd och belåten, cyklade tillbaka till stan.
Bettan vid kyrkans parkering.
Rundan består av väldigt mysiga stigar och skogsvägar.
Domarringen.
Fåren vilar vid bautastenen.
Varför är får så söta?
Jag gör så att blommorna blommar...
Store hög.
Hur söt är inte denna kylväska?
Pepsi är livets dryck.
Bettan vid Store hög.
Så slutar berättelsen om vad som var en mycket lyckad provtur med en nyreparerad Bettan.
Jag kan verkligen varmt rekommendera ett besök i Hol och en promenad bland gravhögarna och bautastenarna. Detta är även ett utflyktsmål som jag tror skulle passa hela familjen, även om promenadstråket inte är barnvagnsvänligt överallt. Ta med mat, ha picknick i skogen och känn historiens vingslag!
Vidare har jag, till denna dag inte fått punktering men det är något vajsing med bakhjulet så jag måste flytta bak det men då krävs att jag tar loss växlarna vilket jag inte orkat då de är svåra att sätta tillbaka så nu står Bettan på en välförtjänt vintervila i cykelrummet i väntan på vår och nya utflykter. Som jag längtar! Jag har inte hunnit se en enda fornlämning i år! Hur många runstenar tror ni att jag lyckas bocka av 2023?
