Hör ni olyckskorpens kraxande sång, den som varnar för ondsinta förebud? Det gjorde inte jag heller den där måndagen i juli 2021.

 

Dagen började som vilken som helst men att jag slog upp ögonen innan klockan hunnit bli alltför mycket. Planlöst drev jag omkring i lägenheten och utförde diverse menlösa sysslor medan jag funderade på vad jag skulle ta mig för. Lördagens underbara cykeltur cirkulerade i mina tankar och fick mig att le samtidigt som äventyrslustens låga åter tändes. Således bestämde jag mig för att bege mig ut med Bettan. Klockan var inte mer än knappt 10 så dagen var ännu ung. Jag åt min frukost bestående av jordgubbssoyghurt och linskakor samtidigt som jag, med hjälp av Google maps, började planera en lämplig rutt. En före detta kollega till mig som bor i Fåglum hade berättat att det finns hällristningar där. Jag ansåg det vara ett bra ställe att börja på. Vidare undersökte jag fornlämningar i Essunga kommun, som ändå inte ligger så långt bort, och fann två runstenar - perfekt! Själva turen var på ungefär 4.5 mil, en helt acceptabel distans. Temperaturen hade även sjunkit något från förra veckan och landat på ca. 25 grader. 

 

När klockan närmade sig 11 packade jag väskan med bland annat en skiftnyckel, en cykelpump, 1.5 liter vatten och 1/2 liter Pepsi Max. I väskan lade jag även ner ett halvt paket med linskakor utifall att hungern skulle tränga på under resans gång. Planen var dock att eventuellt stanna i ett större samhälle och fika/äta lunch. När väskan var packad och fäst på pakethållaren slängde jag, iklädd mina löparkläder, benet över Bettan och begav mig iväg. 

 

Första anhalten var alltså Fåglums hällristningar. Vägen från Sollebrunn till Fåglum går via Magra och dit går det fint nog en cykelväg bredvid stora vägen och jag njöt av den härliga utsikten. Nu har jag ju åkt samma väg många gånger med bussen men det är inte alls samma sak. Till Magra var vägen som sagt bekant och jag visste även var man svänger av till Fåglum men sedan startade jag min trogna kamrat Google Maps för vidare direktiv. Efter Magra var det för mig outforskat område och jag och Bettan susade fram på en smal, asfalterad bilväg som så småningom övergick i en grusväg. 

 

Vi hade totalt åkt ungefär en mil och var i Kyrkås då jag får syn på en liten skylt vid vägkanten. Det är ingen ortsskylt utan någon form av informationsskylt som står bredvid vad som ser ut som ett stenbord. Nyfiken som jag är, framför allt när det kommer till historiska lämningar, parkerar jag Bettan och går fram för att undersöka närmare. Det visade sig vara en offerhäll med små skålgropar. En mycket intressant och trevlig överraskning. Något som emellertid var mindre trevligt var att jag hade börjat känna hur Bettans bakhjul tömts på luft och när hon ändå stod parkerad vid offerhällen tog jag fram pumpen och försökte fylla däcket igen. Problemet var bara att pumpen (vilket jag såklart inte kollat innan) inte var gjord för Dunlopventiler (eller det var vad jag trodde där och då) och därför gick det inte att pumpa upp däcket. Kanske hade jag lyckats bättre om jag haft med mig ett lämpligt offer? Då däcket inte var helt tömt på luft bestämde jag mig för att cykla vidare och kanske vid ett senare tillfälle försöka pumpa igen. Fråga mig inte hur jag tänkte!

 

Således gled vi vidare på de grusiga landsvägana en bit till innan jag får syn på ytterligare en skylt som jag givetvis hoppar av och läser. Att man råkar på en offerhäll eller någon annan typ av sten som brukats i rituellt syfte anser jag inte vara speciellt konstigt men de ord som nu mötte min blick var något jag aldrig trodde att jag skulle se på en informationsskylt mitt ute på landsbygden. "Sketstenen" - vänta va? Vad läste jag precis? Jo, det stod faktist just så. Tydligen var det så att den stora sten som var placerad en bit bort använts som "naturtoalett" av en resande präst. Vad ska man säga? Det var dagens absolut mest onödiga (fast inte för en nödig präst) men ändå roligaste och mest bisarra "fornlämning". 

 

Då det ännu inte var dags för ett toalettbesök uppehöll jag mig inte särskillt länge vid prästens sketsten utan åkte vidare mot dagens första planerade mål - hällristningarna. Ju längre vi kom desto sämre rullade Bettan och jag gjorde ytterligare ett desperat försök att pumpa däcket men utan resultat - och ja, ni förstår ju själva att det inte går att pumpa en slang som har Dunlopventil med en pump anpassad för Schraderventiler. Bettan och jag rullade en bit till innan jag hoppade av och började leda henne för att inte riskera vidare skada. Vid detta tillfälle var jag fortfarande övertygad om att det bara var dåligt med luft i däcket och att allt skulle lösa sig om jag bara kunde pumpa i lite ny. Hur jag skulle lyckas med detta när jag saknade en brukbar pump var den stora frågan. När jag närmade mig bebott område övervägde jag om jag helt sonika skulle knacka på hos någon och fråga om de hade en lämplig pump men det skulle ju innebära att jag måste prata med människor – usch och fy! Istället fortsatte jag vandra mot hällristningarna med Bettan vid min sida.

 

 Tredje gången gillt, tänkte jag och gömde mig bakom en buske (det är inte lite pinsamt att ställa sig mitt i ett bostadsområde och pumpa) för att återigen försöka få liv i Bettans bakhjul. Hör och häpna, inte heller denna gång lyckades min viljekraft bryta fysikens lagar och omvandla pumpens munstycke att passa Dunlopventiler och således kunde problemet inte åtgärdas. Jag lyckades däremot släppa ut majoriteten av den resterande luften så att däcket var nästintill helt platt. Åtskilliga kilometer gick jag i den allt mer påträngande värmen innan jag så slutligen och helt slut kom fram till hällristningarna.

 

Hällristning i Fåglum

 Visst var det spännande att läsa om och se dessa och jag tog några kort men den allt mer stigande oroskänslan över vad som sedan skulle ske gjorde att jag inte kunde njuta fullt ut. Efter att ha promenerat en bit på landsvägen, och sneglat på husen jag passerat samtidigt som jag övervägde huruvida jag skulle ringa på eller ej, kom jag fram till ett hus där två kvinnor satt och solade utomhus, varav den ena var iförd endast bikini. Nu eller aldrig! Ett bättre, och mindre pinsamt, tillfälle skulle knappast ges. Hur det nu kan vara mindre pinsamt att gå fram till en halvnaken kvinna utomhus än att knacka på hos någon som sannolikt är mer påklädd. Jag svängde av och började gå uppför grusvägen som ledde fram till huset. En utav kvinnorna, hon i bikini, kom mig till mötes. Hon såg mycket undrande ut och tro fan det! Gissningsvis är det inte varje dag det kommer en okänd människa ledandes en cykel längs deras uppfart. Detta var liksom nästan mitt ute i ingenstans.

 

Jag bad tusen gånger om ursäkt för att jag störde dem men förklarade min situation och frågade om det möjligtvis var så att det fanns en cykelpump på gården. Det hade denna kvinna ingen aning om men hon ropar frågan in till sin man (antar jag) och går sedan in i ladan och kommer ut med...EN GAMMAL CYKELPUMP! Pumpen var gammal, Bettan är gammal. De passade varandra som handen i handsken och i takt med att slangen åter fylldes med luft fylldes jag med hopp och lycka. Jag tackade kvinnan av hela mitt hjärta och så bar det av igen. Jag <3 snälla människor på landet!

 

Nästa anhalt var Jonslund. Bettan och jag lämnade landsvägarna för en stund och begav oss ut på E20 där vi rullade fram några kilometer och även om stora bilvägar inte är någon höjdare att cykla på så kändes det ändå underbart. Jag var lycklig ty jag hade övervunnit problemet och både jag och Bettan var fit for fight. Men säg den lycka som varar för evigt. När jag närmade mig stället där jag skulle svänga av mot Jonslund känner jag hur luften åter går ur mer och mer. Vid det här laget börjar luften gå ur mig också. Vi lyckas i alla fall svänga in på grusvägen mot Jonslund där jag hoppar av cykeln. Jag misstänker att det är så illa att Bettan har fått punktering och nu när hon var satt ur spel fanns det bara två alternativ: att bryta ihop totalt eller att fortsätta kriga till fots. Det första alternativet var fruktansvärt lockande men jag bet ihop, kanaliserade min inre viking och fortsatte vandra mot den nu inte allt för avlägsna runstenen som var nästa stopp. 

 

Kilometer för kilometer gick vi och kom omsider fram till runstenen. Hade jag inte vetat att det var en runsten eller, tack vare Google maps, haft de exakta GPS-kordinaterena hade jag i 10 fall av 10 gått förbi den. Det fanns inte ens en skylt och inskriften var så illa medfaren att det inte ens gick att läsa den. Dessutom var stenen vänd med inskriften bort från vägen och stod precis jämte ett elstaket så det gick inte att få någon bra bild på den utan att riskera att ramla rätt in i staketet. Vilken besvikelse! 

Nu stod hoppet till utflyktens sista mål - runstenen vid Jonslunds bygdegård. Det började med att jag var tvungen att gå tillbaka samma väg jag kom, i alla fall en bit innan jag svängde mot Jonslunds "centrum". Vägen dit var väl ungefär lika händelserik som torkande målarfärg men fram kom vi och väl där inser jag att runstenen inte ens är original utan en kopia. Det visste jag egentligen men hade tillfälligt glömt bort. Nåväl, den var fin och så men bara för att någon hipstersnubbe valde att samla på runstenar på sitt herresäte och tog med sig originalet så kan jag inte med gott samvete stryka över denna från min lista över sedda runstenar. Originalet står mig veterligen på Dagsnäs slott vilket är lite längre än cykelavstånd. 

När så alla dagens fornlämninar, plus några till, var besökta återstod bara hemresan. Google Maps talade om för mig att det var 2.1 mil till Sollebrunn. Det var emellertid bara nio kilometer till Nossebro och därifrån går det buss till Sollebrunn. Skulle jag promenera till Nossebro, lämna Bettan där och åka buss hem eller skulle jag promenera 2.1 mil? Återigen var alternativ 1 mycket lockande men jag visste att om jag lämnade henne i Nossebro skulle hon sannolikt bli kvar där för evigt. Därför fick det bli alternativ nummer 2. 

 

Hemvägen har jag inte mycket att säga om annat än att det tog ca. 3.5 timmar att gå från Jonslund till Sollebrunn. Det enda som annars är värt att nämna är att jag passerade ett pannkaksställe mitt ute i ingenstans. När jag så kom fram till Magra igen var jag överlycklig! Det innebar att det bara var dryga 4 kilometer kvar hem och aldrig har jag varit så glad att se Sollebrunn som när jag denna måndagskväll skymtade byn vid horisonten. Denna 4.5 mil långa tur, av vilken jag promenerade dryga 3, resulterade inte i en speciellt trevlig upplevelse men rejält onda fötter och, då solen låg på på landsbygdens öppna fält, bonnabrännan från helvetet. Totalt var jag ute i över nio timmar och hade bara ätit frukost.

Jag är emellertid tacksam över att:

 

Jag hade Google Maps.

Telefonens batteri inte dog - annars hade jag aldrig hittat hem.

Jag hade löparskorna på mig - annars hade fötterna ömmat ännu mer.

Jag hade såpass mycket vatten med mig.

Jag, även om jag inte är vältränad, ändå är seg och envis. 

Jag fick se prästens sketsten.

 

Nästa gång ska jag, innan jag ger mig ut, lyssna extra noga efter olyckskorpens sång.

 

Jag ska även se till att hitta minst en runsten till då denna tur men sina blott två runstenar inte kan anses vara en äkta runstenssafari.