Innan jag påbörjar berättelsen om dagens eskapader måste jag påpeka ett fel i förra inlägget. Den olycksaliga cykeltur jag refererar till ägde rum i måndags och inte i tisdags som jag skrev.

 

Nu till fredagens äventyr.

 

I mitt stilla sinne var jag övertygad om att dagen skulle spenderas i Trollhättan tillsammans med min syster och hennes två underbara ungar. Vi skulle på lekplatsturné. Det var i alla fall vad min syster hade sagt till mig. Så var emellertid inte fallet. Istället hade den "lömska" kvinnan planerat en systerlig roadtrip då vi sällan hinner umgås ensamma. Eller planerat och planerat, hon hade i alla fall bestämt att vi skulle spendera dagen tillsammans. Något egentligt resmål fanns inte. Spontanitet, hur trevligt det än låter, är inte något jag klarar av jättebra men tillsammans med min syster är det hanterbart. 

 

För att jag skulle hinna ställa om och vänja mig vid tanken på denna spontana utflykt begav vi oss till Trollhättan för att köpa lite färdkost aka kakor och Pepsi Max. Då det var avklarat återstod frågan vart vi skulle bege oss. Vi dividerade lite fram och tillbaka och när jag fick förfrågan om jag hade några önskemål kunde just då endast komma på ett ställe som jag verkligen ville besöka. De som känner mig är väl medvetna om min passion för runstenar och de som har varit hemma hos mig vet att jag har en i miniatyr. Denna runsten inhandlades i Stockholm för ett par år sedan och anledningen att det blev just den var enkel: det var den enda de hade från Västra Götaland. Emellertid hade jag aldrig besökt originalet, något jag väldigt gärna velat göra men aldrig haft möjlighet till - förrän i dag. Det var alltså dit vi begav oss. 

 

VG181, elller Olsbrostenen som den också kallas, är en otroligt spännande runsten med riktigt vacker ornamentik som står på en liten kulle i Norra Åsarp, Falköpings kommun. Den är i gott skick och välvårdad vilket gör att majoriteten av ristningen, som är målad, är lätt att läsa. Nåja, lätt att läsa är kanske en överdrift. För att läsa vad som står på stenen måste man kunna tyda den yngre futharkens runor samt ha ett basalt fornnordiskt ordförråd. Som tur är har jag läst en kurs i runkunskap på universitetet i Uppsala (runstenarnas mecka) och hade således inga större svårigheter med att tyda inskriften. Jag uppskattar verkligen dessa välbevarade inskrifter som ger mig tillfälle att praktisera mina kunskaper i fält. För den som inte besitter dessa kunskaper eller bara är lat finns en skylt med både information om själva stenen samt en översättning av ristningen. Då den är en av de mer välbesökta runstenarna i Västra Götaland finns där även en parkeringsplats avsedd för besökare. 

 

 

Det krävs tre runstenar för att räknas som runstensafari och således beslöt vi oss för att titta närmare på ytterligare två stenar i Falköpings kommun. En i Hög och en i Håkantorp. Runstenen i Hög, VG182 var en något väderbiten och svårtydd sten som stod mitt i ett havre(?)fält. Den var ändå långt ifrån den mest skadade sten jag sett men lämpade sig inte riktigt för att öva läsning, i alla fall inte när man hade sällskap av någon som kanske inte uppskattar denna typ av fornlämning riktigt lika mycket och därav inte har någon större lust att bli där någon längre stund även om ett kort besök är fullt acceptabelt. Jag kände mig nästan kriminell när jag försiktigt plöjde mig igenom fältet för att nå fram till runstenen. Det fanns tyvärr ingen upptrampad stig och jag gjorde vad jag kunde för att undvika att skada odlingen. Avsaknad av stig betydde dock inte avsaknad av informationsskylt vid stenen men det fanns ingen parkering. 

 

Håkantorps runsten, VG90, var ytterligare en välbevarad, lättydd sten. Trots det kände jag mig väldigt stolt när jag satte all information, inklusive en felstavning! Inte för att det fanns så många stavningsregler på vikingatiden. Den främsta regeln var att man skrev som det lät. Även här skäms besökaren bort med en informationsskylt och det gick bra att parkera vid vägkanten. 

 

Innan vi besökte Håkantorp var vi en sväng i Falköping för att äta lunch. Egentligen hade vi planerat att strosa på gatorna i stadskärnan men vi fick snabbt erfara att vår föreställning om Falköping som en trevlig köpstad, i likhet med Alingsås, inte stämde överens med verkligheten. Istället upplevde vi staden som "ett ställe där det finns hus folk kan bo i och ett sätt (tåg- och busstation) för dem att ta sig härifrån". Det fanns i alla fall en pizzeria där så att vi kunde få i oss mat inför den fortsatta resan. 

 

 

Vi lämnade Falköpingenting och åkte mot Skövde. Där fanns en stadskärna som var mer till belåtenhet för oss båda och vi drev runt på stan en stund innan vi tröttnade. Det fanns en kyrka i centrala Skövde som faktiskt var öppen. Vi gick in för att ta en titt även om min ickekristna syster tyckte att det var obehagligt att besöka kyrkor. "Det är som att komma hem till någon som inte tycker om en". 

 

Efter besöket i sköna Skövde vad det dags för hemfärd men icke förrän vi begivit oss till Ryds grottor en bit utanför staden. Anledningen till att vi så ihärdigt letat efter lämpliga grottor att undersöka var enkel: vi hade en mission - att fota en hallongrotta i en grotta! När vi väl var framme vid ravinen i Ryd väntade en relativt livsfarlig nedstigning för att komma till själva grottorna. Vi hade fikapåsen med och när uppdraget var utfört drack vi vatten och åt kakor nere i ravinen. Jag fick äran att inmundiga den hallongrotta som fått agera modell vid grotta i grotta-fotograferingen. Jag frågade om vi inte skulle lämna kvar en hallongrotta som någon sorts offer men fick genast till svar att "man offrar inte kakor". Grottorna i sig var kanske inte så imponerande, i alla fall inte de vi såg och om man jämförde med gårdagens grotta, men de tjänade sitt syfte. Utsikten var dessutom magisk. Själva uppstigningen gick smidigt och efter en kort omväg förbi en osynlig fornborg satte vi oss i bilen och åkte hem igen.