Hipstermunkar och fårlordens herresäte - årets födelsedagsutflykt
I brist på nya cykeläventyr kommer här en redogörelse för ett annat äventyr.
Den nittonde juni i år hade värmen svept sitt täcke över Västra Götaland och bäddat in landskapet i åskkvava lakan. Det var dan före dan - alltså dagen före min födelsedag, inte dagen före julafton, och det var, för andra året i rad, dags för en födelsedagsroadtrip tillsammans med Greven. Greven heter ju såklart något annat men jag har betydligt lättare för att minnas folks användarnamn än deras riktiga, sällan lika intressanta, namn och första gången vi träffades kom jag faktiskt inte ens ihåg vad han hette. Ett smärre mirakel kanske att han gick med på att träffa mig igen. Hur som haver förhöll det sig så att Greven hade andra planer på själva födelsedagen (hur vågar han!) så utflykten fick förläggas till dagen innan. Något som skulle visa sig vara till det bättre.
Varför? Jo därför att ett av våra utflyktsmål var Varnhems kloster och det förhåller sig så att det inte bara är ett populärt turistmål utan själva kyrkan är fortfarande en levande församlingskyrka och således förekommer diverse kristliga aktiviteter, bland annat gudstjänster på söndagar. Alltså passade det bättre att åka dit den nittonde, som var en lördag, för att undvika den begränsade framkomligheten som uppstår vid sådana tillställningar.
På vägen till Varnhem körde vi naturligtvis fel. Det är något av en tradition men omsider fann vi fram till klosterområdet och det såg faktiskt inte alls ut som jag mindes det. Jag var nämligen där på skolresa omkring år 2006. Trots den tryckande värmen fann vi oss en acceptabel plats i skuggan där vi inmundigade vår medtagna lunch bestående av hembakta baguetter. Då det var avklarat begav vi oss mot själva klostret som invändigt var betydligt mindre än vad jag kom ihåg från skolresan men icke desto mindre imponerande. Vi sade hej till Birger Jarl, eller åtminstone hans kvarlevor och betraktade ett antal ristade minneshällar över diverse svenska konungar. Dessa hällars horisontella läge, något skadade inskrifter samt att de var placerade nedanför ett fönster, gjorde dem svårlästa och jag fick inte praktisera mina latinkunskaper men de var ändå roliga att titta på. Det var lite som att kliva in i en annan tid.
Varnhems kyrka
Varnhems kyrka från insidan
Birger Jarl med familj
Minnesvård över sveakung
Man kan ju undra hur vissa människor är funtade.
Efter besöket i själva kyrkan vandrade vi mot det närliggande Kata gård men på vägen dit såg vi att det fanns ett litet, tillsynes övergivet, klostermuseum. Vi dividerade länge och väl om huruvida vi vågade gå in eller inte. Förra årets besök i Gudhems klostermuseum var fortfarande färskt i minnet och vår rädsla för att stöta på ytterligare en otroligt skum museitant var stor. Kanske berättar jag om den upplevelsen en vacker dag. Slutligen övervann vår nyfikenhet rädslan och vi klev på. Till vår enorma lättnad var byggnaden helt övergiven. Det fanns visserligen inte speciellt mycket att se förutom en munk. Greven tyckte emellertid att munken var omodern och inte passade in i vårt moderna samhälle. Givetvis erbjöd han sina tjänster som professionell stylist och slutresultatet var fantastiskt. Plötsligt hade munken blivit en hipstermunk! Dessvärre gjorde solens påträngande, skarpa strålar att Greven behövde sina solglasögon och således återgick munken till att bara vara munk.
Hipstermunken från Varnhem.
Nästa stopp var det jag sett fram emot mest av allt - Kata gård. När jag var på besök med skolan runt 2006 hade man börjat gräva ut en gammal stenkyrka som stammade från 900-talet och senare har man i kyrkan även funnit en krypta med en liten stensarkofag. Länge trodde man att det var en man som låt i stenkistan men det visade sig vara en kvinna. Inte nog med detta, stensarkofagens mått stämde väl överens med en runristad (here she goes again) gravhäll man funnit långt tidigare i Varnhem. På så vis kunde man identifiera den döda kvinnan. Hon hette Kata. År 2017 invigdes museet Kata gård där man byggt ett tak över kyrkoruinen och även gjort en utställning om livet under tiden då Kata levde - Kristna vikingar i Varnhem. Det förvånar väl knappast någon att det var runristningen jag mest var intresserad av att se. Dock var utställningen riktigt intressant och välgjord. Jag har bara en liten fråga: VEM FAN PLACERAR EN RUNSTEN I GOLVET UNDER TVÅDELAT GLAS?! Det var mycket svårt att läsa på själva stenen och omöjligt att få en bra bild. Naturligtvis fanns mer än tillräcklig information om inskriften i utställningen MEN DET ÄR INTE SAMMA SAK!
Museet Kata gård
Modell av hur den gamla kyrkan såg ut.
Modell av Katas gravsten.
För den som vill läsa mer om Kata gård: https://vastergotlandsmuseum.se/kata-gard-varnhem/kristna-vikingar-i-varnhem/
Efter Varnhemsvisiten hade vi inget vidare planerat men Greven fann information om en grotta i Öglunda så dit begav vi oss. Jag tror varken han eller jag var förberedd på vad som skulle krävas för att ta sig till denna grotta. Det var en hyfsat vertikal vandring på en smal stig so slingrade sig upp jämte ett "relativt livsfarligt" stup. Om jag inte missminner mig sade jag att "mina barn, om jag hade några, skulle inte få gå här förrän de fyllt arton". Då detta dessutom var helt oplanerat var vi inte i närheten av rätt klädda för denna bergsklättring. Jag var, på grund av värmen, iklädd enbart en kort klänning och platta sandaler - inte optimalt. Lyssna och lär ungdomar - slopa spontaniteten och planera era utflykter så att ni har rätt kläder! När vi kommit ungefär halvvägs upp för berget var vi ense om att grottan minsann måste vara helt fantastisk för att vara värd all klättring och spontant började jag sjunga på min egen version av Amazing grace - Amazing cave. Väl uppe på berget, från vilket utsikten var fantastisk, fick vi gå någon kilometer eller två innan vi kom till själva grottan. Jag vet inte om jag skulle säga att den var amazing men det var i alla fall en liten grotta man kunde gå in i och det var roligt att klättra ner till den. På tillbakavägen tog värmen och ut sin rätt på mig och jag började må riktigt dåligt och bli yr så jag satte mig på en sten. Givetvis hade vi ju lämnat kvar vattnet i bilen och för att komma dit var vi tvugna att klättra samma väg tillbaka. Vi tog det emellertid lugnt och kom så omsider ner på landsvägen igen. Där köpte sig Greven lite hemgjord äppelmust innan vi gick kom till bilen. Väl där vilade vi och drack vatten. Efter det mådde jag mycket bättre igen.
På väg mot Öglundagrottan. Dock besökte vi aldrig offerkällan. Kanske för att vi inte medtagit en lämplig person att offra. Tyvärr tog jag inga fler bilder under vår klättring.
Vi hade åkt förbi en liten kyrka, Öglunda kyrka, på väg mot grottan. Den låg på gångavstånd från parkeringen så vi promenerade dit. Vi hade tur ty kyrkan var faktiskt öppen. Normalt tenderar kyrkor att vara låsta när det inte pågår gudstjänster eller liknande, vilket är fruktansvärt irriterande när man vet att det finns runstenar inne i kyrkan som man vill besöka. Det fanns emellertid ingen runsten i just denna kyrka men vi gick in ändå.
Öglunda kyrka med anor från 1100-talet.
Efter kyrkobesöket stod vi inför ett dilemma. Vi behövde minst två runstenar till för att vår utflykt skulle få lov att räknas som en runstenssafari. Sagt och gjort. Vi letade upp en runsten någonstans. Jag minns faktiskt inte var. Det fanns även en sjö i närheten och vi övervägde att bada då vi båda hade tagit med oss badkläder. Dock hade vi under hela dagen förföljts av Tor och hört åskmuller fjärran så vi vågade inte riktigt ta den risken.
Runsten någonstans i Västra Götaland.
När vi besökt dagens andra runsten letade vi inte aktivt efter en tredje utan beslöt oss för att åka till Ekornavallen som är ett gravfällt med bland annat en gånggrift. På väg dit hände emellertid något ingen av oss hade kunnat förutspå...
Då vi körde på en liten landsväg mitt ute i ingenstans får Greven syn på en skylt med texten "slottsruin". Han vänder sig frågande mot mig samtidigt som han saktar in och undrar om vi ska undersöka detta fornminne närmare. Som om han hade behövt fråga! Givetvis var jag helt med på noterna. Vi begav oss än en gång in på en liten stig i skogen vilken ledde till en sjö och vidare in i en fårinhängnad. Efter att noga ha stängt grinden bakom oss börjar våra ögon ivrigt söka efter spår av slottsruinen och efter en stund kom vi fram till en liten kulle där det fanns en skylt med information om själva slottet. Rätt intressant läsning måste jag medge men det gavs ingen närmare beskrivning av var exakt själva ruinen var belägen. Vi ser oss undrande omkring men bestämmer oss så för att gå över kullen men kommer bara fram till ytterligare en grind. Besvikna vänder vi om och går tillbaka. Då plötsligt får jag syn på något.
Jag ropar på Greven och pekar ivrigt på vad som ser ut som en liten jordkällare och utan att fundera närmare på saken går jag ner för den hala, leriga stig som leder in i den mörka, fuktiga källaren. Jag tycks ha någon form av förkärlek för mörka, fuktiga hålor. Vilken skam att jag inte föddes som man. Väl inne i den lilla källaren invaderas mina näsborrar av den distinkta stanken av fårskit. Som den goda medmänniska jag är varnar jag Greven för detta men han avskräcks icke! Istället tar han fram mobilen och börjar filma sin nedstigning till fårskitskällaren. Att filma samtidigt som man går ner för en lerig stig är kanske inte det smartaste och det var otroligt nära att han satte sig på ändalykten! Som jag skrattade! När vi väl tagit oss upp igen klagade Greven, som den stadsbo han är, på att hans skor nu förstörts och blivit äckliga av fårskiten samtidigt som jag, som gammal hästtjej, rycker på axlarna och säger att vi alltid kan tvätta skorna i sjön.
Väl tillbaka vid skylten slänger vi ytterligare ett öga på den och ser då något vi missat - att den lilla källare vi nyss besökte var det enda som återstod av slottet. Den en gång så mäktiga människoborgen hade nu degraderats till fårlordens herresäte! Extremt besvikna vände vi nu åter mot bilen. Vi gjorde ett försök att fika vid sjön men stötte på patrull i form av mygginvasionen från helvetet så vi åkte därifrån.
Utsikten var i alla fall fin!
Det skulle komma att bli ytterligare ett, betydligt mindre traumatiskt, stopp innan vi nådde fram till Ekornavallen. Vi passerar en vägskylt där det står "Norra Lundby". "Det finns en runsten i Norra Lundby", säger jag till Greven och då han är en riktig gentleman vänder han bilen och kör mot kyrkogården där stenen skulle vara. Vi fann inte en runsten men i alla fall en halv. Jag har knappt koll på vad det är för veckodag men visst fan vet jag var det finns runstenar!
Runsten i Norra Lundby.
Tillslut kom vi så fram till Ekornavallens gravfält där vi skådade både en gånggrift, ett röse och en domarring. Fullt av gamla stenar helt enkelt. Gånggriften var betydligt mer imponerande än den vi besökte förra året och bäst av allt - det fanns ingen ilsk geting som vägrade lämna mitt hår! Vi strosade runt bland stenar och får i hagen ett tag innan vi påbörjade hemresan. Ett dopp i Genviken var ett måste innan vi kunde avsluta en lång, händelserik och mycket angenäm dag! Jag hoppas att våra missöden under denna utflykt inte avskräckt Greven från att åka iväg nästa år igen!
Gånggrift på Ekornavallen
Genviken
Jag hoppas även att jag inte avskräckt er läsare med detta monstruöst långa inlägg.
Awsome och finurligt skrivit som alltid 😉 vilket härligt äventyr!