...men det blev bara en grotta.

 

Natten har svept sin mörka slöja över byn och solen har sedan länge försvunnit ner bak horisonten. Rummet är höljt i sommarnattens dunkla, men inte helt svarta mörker och här sitter jag i sängen med laptopen i knät. 

 

Nyss hemkomen från en kvällstur på gamla Bettan. Den nästan tre mil långa turen var något av en testrunda efter slangbytet. Jag vågade inte ge mig ut på något längre äventyr då tisdagens katastrofala tur fortfarande var färskt i minnet och rädslan för punktering ständigt närvarande. Istället bestämde jag mig för att besöka en närliggande grotta. Kanske inte så spektakulärt egentligen men det är inte alltid målet som är det viktiga.

 

Vi styrde vår kosa mot Gräfsnäs och Livered. Till Gräfsnäs är det platt eller nedförsbacke men första delen av Liveredsvägen bestod av uppförsbackar om vartannat. Omsider ändrade vägen karaktär och det började istället slutta. Efter ungefär åtta kilometer nådde vi vårt mål och jag måste erkänna att denna grotta var mer spännande än vad jag hade väntat mig. 

 

Skansahålet eller Skansagrottan är ca. fem meter djup men knappt någon meter hög. Från utsidan ser den inte särskilt imponerande ut men går man in så är det faktiskt en riktig grotta snarare än bara några stenar som lutar mot varandra. Jag hade gärna krupit läntgre in men när man besöker grottor bör man iaktta stor försiktighet så jag höll mig nära ingången. Dessutom finns det en historia som berättar att man blir biten av en grävling om man kryper in mer än tre meter. Någon grävling såg jag inte skymten av men det hördes faktiskt konstiga ljud innifrån grottan. Huruvida det var något mystiskt därinne eller bara min livliga fantasi som spelade mig ett spratt låter jag vara osagt. Att hitta till grottan var lätt då den ligger precis intill vägen och det även finns en skylt där. 

 

 

På mina cykelturer använder jag mig av Google Maps och jag älskar appen. Det är så lätt att hitta och för mig, som har världens sämsta lokalsinne, är det guld värt och innebär att jag inte behöver förbereda mig så mycket genom att kollla på kartor och memorera vägar. Emellertid är det av största vikt att jag ser till att telefonens batteri inte dör. Något som nästan hände i tisdags mitt ute i ingenstans. 

 

Efter Skansagrottan bestämde jag mig för att leta efter en annan grotta som skulle ligga ett par kilometer bort men jag hittade den faktiskt inte och hade heller ingen lust att klampa runt i skogen och leta då klockan redan var mycket. Istället kollade jag närmsta väg hem och det var att vända och cykla tillbaka. Det hade emellertid varit tråkigt så jag hittade en annan, något längre, väg hem och fick stå ansikte mot ansikte med min värsta mardröm -  grusvägar. Bettan klarade dem dock bra och jag gjorde vad jag kunde för att inte köra på det stora gruset. Många vackra vyer, bland annat en sjö, mötte mig på hemvägen och jag fick även iaktta solens nedgång. Denna gång kom alltså både jag och Bettan hem helskinnade och det var skönt att cykla på kvällen då temperaturen var mer behaglig än den varit under dagen. 

 

 

Vart det bär av nästa gång återstår att se. Jag har ett par utflyktsmål i tanken men allt beror på Bettans skick.