Stensäker succé - underverk i Ulricehamn
5/8 2021
05:30 ringer klockan och jag slår, efter en orolig natt, upp ögonen. Gör ett halvhjärtat försök att gnugga bort sömnen innan jag motvilligt lämnar sängens varma omfamning för att ta itu med morgonbestyren. Klockan 06:10 promenerar jag mot busstationen och på väg dit slås jag av hur kallt det är denna arla timma. Missförstå mig rätt, jag menar absolut inte att klaga på kylan, tvärtom fann jag den uppfriskande även om jag var tacksam över att ha dragit på mig hoodien. Min förvåning över den låga temperaturen beror snarare på min ovana att stiga upp, för att inte tala om gå ut, före 9-10-tiden. Något som i sin tur beror på min oförmåga att somna före 1-2 på natten.
06:20 avgick bussen som skulle ta mig första sträckan på min väg mot Ulricehamn där jag beräknades vara framme kring 9. Det kan tänkas att en så lång bussresa skulle te sig otroligt seg och motig men faktum är att 2.5 timmas resande aldrig gått så fort och sällan varit så angenämnt. Stäckan mellan Sollebrunn och Alingsås är för mig ren rutin snart befann jag mig på bussterminalen i stan redo att byta till linje 550 mot Borås. Av erfarenhet vet jag att sträckan Alingsås-Borås är fruktansvärt tråkig så jag kom förbered med en bok. Det var Johanne Hildebrants Idun som jag plockat från min överfulla bokhylla och med repliker som "näslös, kuklös och kan inte simma. Det är inte lätt att vara gute" var jag mer än tillräckligt underhållen. Jag kan inte för mitt liv begripa varför jag inte läser böcker oftare. Få saker är så angenäma som att förlora sig i en påhittad värld uppmålad av det skrivna ordet! Så inne i bokens värld var jag att innan jag visste ordet av hade anlänt till Borås resecentrum.
Där satt jag i 20 minuter och njöt av läsningen denna kyliga morgon medan jag väntade på bussen som skulle ta mig till min slutgiltiga destination. När jag så klev på buss 200 mot Ulricehamn lade jag ner boken i väskan och satte mig tillrätta vid ett fönster för att njuta av för mig okända vyer. Dessa vyer visade sig vara ungefär lika intressanta som torkande målarfärg och bussens lätta skakningar vaggade mig nästan till sömns så jag fick kämpa för att hålla ögonen öppna.
Okej, lite motit var det på väg mot Ulricehamn.
Väl framme i Ulricehamn behövde jag inte vänta länge innan jag fick ett varmt mottagande av Amera och Greven som plockade upp mig i Grevens vrålåk från -65. Det krävs visserligen ingen gammal bil för att åka på runstenssafari men ett fancy fordon är ett stort plus. Innan vi kunde bege oss var vi emellertid tvunga att införskaffa någon form av föda till mig som på blott två timmars sömn och efter 2.5 timmes bussresa hade slut på energireserverna. Vi försökte först på Ica men där hade de inga lättillgängliga vegetariska smörgåsar och inte heller någon soyghurt i lämplig storlek så det slutade med att vi fick gå till ett café i närheten. Med en smörgås inmundigad och ett par klunkar Pepsi Max var jag på banan igen och det bar av mot dagens första utflyktsmål - Dalums kyrka.
Ulricehamns busstation
En kyrka kan tyckas vara ett något märkligt besöksmål för den som ska på runstenssafari men faktum är att många av Sveriges runstenar står resta på kyrkogårdar. Detta då man under medeltiden blivit mer och mer fientligt inställd till den inhemska "hedniska" runskriften (lite lustigt då många av runstenarna restes av kristna personer), som ofta associerades med magi och andra okristna handlingar. Istället kom man på ett sätt att nyttja runstenarna samtidigt som man dolde deras "hedniska" budskap för allmänheten - man använde dem som byggmaterial till kyrkorna. Således har många runstenar återfunnits under renoveringar av kyrkor med anor från medeltiden och sedemera rests på kyrkogården då deras usprungsplats varit okänd.
När vi anlände till kyrkan stod en tysk bil parkerad utanför men annars var det öde. Grinden var något krånglig att öppna så medan Greven och Amera pillade med det hoppade jag över muren. På kyrkogården vid Dalums kyrka står två runstenar resta, båda i helt okej skick. Det finns även skyltar med en svensk översättning av inskrifterna. Jag kan inte svara på om skyltarna innehöll någon annan information då jag inte brydde mig om att läsa dem. Istället gick jag raka vägen till stenarna och läste utan problem inskriften direkt från originalkällan - en känsla som alltid är lika mäktig. Att kunna läsa och förstå något som skrevs för ca. 1000 år sedan. Greven och Amera stod lite på avstånd och lyssnade på mig när jag, likt ett barn på julafton, exalterat babblade på om inskrifterna och runstenar i allmänhet. Greven är ju vid det här laget van vid min excentricitet när det kommer till runor och runinskrifter men för Amera måste det kommit som något av en chock. Hon föreslog dock att jag, för att verkligen visa min kärlek till dessa runstenar, skulle krama dem. Sagt och gjort! Efter en stund hade vi (om det ens är möjligt) tittat färdigt på runstenarna och våra blickar vandrade mot den lilla kyrkan.
Om somrarna är det inte helt ovanligt att kyrkor, som annars till vardags är stängda för allmänheten, är öppna för besökare. Att så var fallet här kunde vi utläsa av en liten inplastad skylt som kungjorde att kyrkan höll öppet mellan 10 - 16. Då klockan inte ännu slagit 10 smög vi försiktigt fram mot porten och upptäckte till vår glädje att den stod lite på glänt. Innerporten var dock stängd och när Amera gick fram för att känna på handtaget upptäckte vi att kyrkan vaktades av en livsfarlig och aggressiv spindel (lite som gånggriften utanför Falköping vaktades av en aggressiv geting) som vägrade släppa förbi oss. Eftersom att alla vet att det innebär minst 10 års olycka att korsa en tröskel som vaktas av en ilsken spindel lämnade vi genast kyrkan och strosade istället runt på kyrkogården bland gravstenar och klockstaplar. Då vi undersökte några andra gamla stenar lade vi märke till att det fanns en toalett på området. Efter allt bussåkande var det en mycket välkommen syn! Dalums kyrka får således 5/5 för sina välvårdade, skyltade, kramvänliga runstenar och sin toalett! Är helt övertygad om att hade klockan varit 10 slagen hade spindeljäveln släppt in oss! No defeating the secret spider servant of God, though!
På vägen tillbaka betedde jag mig lite mer som en normal människa och gick ut genom grinden. När vi gick över parkeringen kom tysken oss till mötes. Han hade blivit upp över öronen förälskad i Grevens bil och de båda stod en god stund och pratade bilar. Tysken var förvånansvärt bra på engelska. Under tiden funderade Amera, som kan tyska, på hur hon skulle kunna lägga sig i konversationen och praktisera sina språkfärdigheter. En stund senare frågade tysken om han fick lov att ta en bild på bilen, vilket han fick. Han frågade även om vi 3 kunde posera framför den. Okej, jag vet att man ska vara snäll mot turister men att hamna i en random tysks semesteralbum... Det får finnas gränser för generositeten! När vi så skulle säga farväl till turisttysken kunde Amera inte hålla sig utan kastade ur sig ett par fraser på hans modersmål. Hela ansiktet lyste upp på honom när han insåg att det fanns ibland oss som kunde hans språk och han berättade ivrigt om hur han var i Sverige för att vandra. Ni vet vad man brukar säga, varje dag man kan glädja en tysk turist är en bra dag.
Dalums kyrka byggd omkring 1140.
Runsten Vg 197 vars inskrift lyder: Toke och hans bröder reste denna sten efter sina bröder. Den ene dog västerut och den andre i öster.
Vg 198 "Brune reste denna sten efter Eskil, sin son".
Klockstapeln vid Dalums kyrka.
Kramvänlig runsten.
Då jag ansåg mig vara ansvarig för att ta reda på runstensmaterialet till safarin hade jag givetvis sett till att få in flest möjliga antal runinskrifter på, för mina medresenärers skull, färst antal ställen. Efter besöket i Dalums kyrka bar det således av mot kyrkan i Blidsberg vars kyrkogård skulle ha hela tre runstenar resta där. Nog fanns det tre runstenar där alltid men om Dalums kyrka hade sina vackert uppställda med informationsskyltar bredvid så liknade platsen vid Blidsberg mer en skräphög där runstenarna invid kyrkogårdsmuren stod samman med avställda gravstenar och annat kasserat material. Inga skyltar fanns där heller men då inskrifterna var uppmålade var de för mig inte särskilt svårlästa. Två av dem var emellertid något skadade men inte mindre vackra för det. Det mest anmärkningsvärda var att två av dem använde ordet kummel istället för sten. Det i sig är inte ovanligt men jag har personligen inte sett så många inskrifter där det ordet varit brukat. I vanlig ordning pratade jag på en god stund, både om inskrifterna på platsen men även om annat runrelaterat. Denna dag hade jag verkligen snöat in mig på runristade dopfuntar och jag hade säkerligen vid ett flertal tillfällen nämnt den som finns i Burseryds kyrka. Jag hade aldrig sett en runristat dopfunt i verkliga livet. Omsider hade vi så tittat klart på stenarna och såg oss lite omkring.
Även Blidsbergs kyrka hade sommaröppet och då klockan nu passerat 10 funderade vi på att besöka den. Avsaknaden av ondsinta spindelväktare uppmuntrade oss att stiga in i kyrkan. Väl inne viskar Amera att hon kommer att börja brinna men jag svarar att om det är någon som kommer att börja brinna så är det jag! Själva byggnaden i sig var inte speciellt imponerande men vi var iaktagna. Inte bara av den reparatör som höll på med ett eller annat underhållsarbete men även utav treenighetens onda öga som med illvilja såg ner på vår egen okristeliga treenighet. En aning olustiga ser vi oss omkring ytterligare och det är då mitt, inte fullt så onda, öga skådar något jag absolut inte hade förväntat mig få se - en runristad dopfunt! Här hade jag gått runt hela dagen och pratat om dem och nu stod jag öga mot öga med en! Detta var, utan tvekan, dagens höjdpunkt! Inskriften i sig var inte särdeles märkvärdig men det är ändå något speciellt med ens första runristade dopfunt! Att det inte fanns någon skylt med information kring dopfunten kan jag faktiskt förstå men det är ändå lite underhållande att föreställa sig en informationsskylt stående i kyrkans kor.
När vi lämnade kyrkan noterade vi hur dess trofasta tjänare minituöst och med största försiktighet sopade bort gruset från den heliga stengång vi utan större samvetskval marcherade över.
Blidsbergs kyrka får 4/5 för att den hade en runristad dopfunt men lite minus att runstenarna inte presenterats bättre.
Vg 170 "Tyrve lät sätta dessa stenar efter... och Tjodulf, sin make och sin son".
Vg 171 "Tora gjorde dessa kummel (minnesmärken) efter Toste, sin make, Herlögs broder".
Vg 176 "...gjorde detta kummel efter Halvdan, sin broder".
Vg 246 Runristad dopfunt. "Tormod gjorde".
När vi så besökt de båda kyrkorna och skådat inte mindre än sex runinskrifter, tillräckligt för en dubbel runstenssafari, så var det dags att överlämna tyglarna till Greven. Jag hade, som sag, ansett mig vara ansvarig för runstensmaterialet men hade lämnat över ansvaret för övrig underhållning till Greven som ju känner trakten. Således hade jag absolut ingen aning om vart vi var på väg. Jag antog dock att det skulle vara ett eller annat historisk objekt. Vi åkte på några små obskyra grusvägar och så småningom kom vi fram till ytterligare en kyrka. Många kyrkor kan tyckas men så är Västra Götaland Sveriges mest kyrktäta region sannolikt för att det var ett av de första områdena som kristnades. Alternativt hade västgötarna någon form av kyrkfetisch.
Kyrkan vid Fänneslunda - Grovare hade Greven passerat vid en cykeltur en gång och där hade han sett något runstensformat och bett mig kolla upp om det fanns en runsten där. Det gjorde det. Ja, det är här ordet runstensformad har sitt ursprung även om själva innebörden fortfarande är något diffus. Emellertid visade det sig att det inte fanns något runstensliknande alls vid kyrkan och efter att ha fått panik över att inte ha någon mottagning på mobilen lyckades vi lista ut att runstenen skulle ligga vid Fänneslunda gamla kyrka ett par kilometer bort. Dit begav vi oss givetvis.
En runsten fann vi och fick på köpet skåda ruinen av Fänneslunda gamla kyrka som låg bredvid ett vackert vetefält. Vetefältet inspirerade många dåliga ordvitsar men när någon försökte skämta och hel- och halv vete var jag tvungen att sätta ned foten och förklara att helvete kommer från fornnordiska Hel (dödsgudinnan i fornnordisk religion) och ordet viti som betyder straffort. Ordet helvete betyder således Hels straffort. Detta visste givetvis Amera egentligen för hon är inte bara stans skönaste brud utan även världens bästa korrekturläsare och har korrekturläst min uppsats om just Hel.
Fänneslunda - Grovare kyrka
Fänneslunda kyrkoruin.
Klockstapel vid ruinen i Fänneslunda.
Vg 158 "Kavle reste denna sten efter Gere, en mycket god tägn, brorson till Bitu."
Vi rullade vidare på mindre vägar och ingen ville tala om för mig vart vi skulle. Det var gött häng i bilen som plötsligt avbröts av att jag skrek "räknas det som att jag såg den?! Räknas den"?! Varken Greven eller Amera förstod någonting. "Det var en runsten därborta" säger jag och pekar mot vägen vi kom från. Mina båda medresenärer var något tveksamma men Greven vände snällt bilen och körde tillbaka. Där stod mycket riktigt en runsten vars hyfsat stora runor var väl synliga från vägkanten, även om stenen i sig var relativt väderbiten, eller kanske är det som Ghiro säger - att jag kan lukta mig fram till runstenar.
Åtta runinskrifter var mer än jag någonsin kunnat drömma om att få se på en dag men fler skulle det bli då Greven hade ännu ett par ess i rockärmen. Vi parkerade bilen vid huset till en av Grevens arbetskollegor som bodde granne med ännu en runsten. Det fanns ingen direkt väg fram till själva stenen så vi fick plöja oss igenom högt gräs och klättra över stenmurar men vad gör man inte för att få se en runsten? En skylt fanns i alla fall bredvid den relativt höga stenen som faktiskt tidigare var Sveriges högsta runsten. I dag går den äran till Vg 117, även känd som Levenestenen.
Nio runstenar senare gnagde hungern och vi for tillbaka till Ulricehamn för att äta lunch på Emmas streetfood som är ett av Grevens favoritställen. Jag kan förstå honom. Maten var mycket god och många plus för att det var blandat sötpotatispommes och vanliga!
Vg 160 "Ture reste denna sten efter Torvid, sin fader".
Vg 161 "Bolle reste denna sten efter Bolla, sin frände".
Vg 161
Lunch på Emmas streetfood i Ulricehamn.
Efter inmundigad lunch trodde jag att vi skulle bege oss direkt till grottan i Ambjörnarp men icke! Under förevändningen att vi, efter matkoman vi fallit i, behövde lite frisk luft parkerade Greven bilen vid en liten rastplats i Månstad. Där fanns, till Ameras och min stora glädje, en toalett. Medan hon och jag uträttade våra behov promenerade Greven iväg och när vi kom ut vinkade han oss till sig. Vi misstänkte att det fanns ett eller annat sevärt där men aldrig hade jag kunnat ana att det var ytterligare en runsten! En något väderbiten sådan men icke desto mindre en runsten med skylt!
När så dagens tionde(!) runinskrift var skådad var det dags för ett besök i Jättens grotta. Strax efter Månstads runsten somnade Amera i bilen och det var upp till mig och Greven att finna vägen till grottan. Detta visade sig vara lättare sagt än gjort. Varken Eniro eller Google Maps var till mycket hjälp. Vi körde fram och tillbaka innan Greven bestämde att det var bäst att köra in i metropolen Ambjörnarp för att fråga lokalbefolkningen. Lokalbefolkningen verkade emellertid vara främlingsskygg och inte en människa vågade sig ut på gatan när vi kom farande. Efter mycket om och men lyckades vi få grottans position på kartan och efter ett antal felkörningar fann vi så tillsist, med hjälp av en äldre man i bil som kom oss till möte på en annars öde liten grusväg, fram till en skylt med texten "Jättens grotta".
Från skylten gick en snitslad bana fram till grottan. Det skulle också finnas en sten som kallades Jättens likkista någonstans i närheten men just då hade vi inte en tanke på den utan var ivriga att komma fram till själva grottan. På vägen trängde det på för Amera och vi letade efter en lämplig buske åt henne. Vi fann en stor gran och lämnade henne att göra det hon måste medan vi gick i förväg. Plötsligt hörde vi Amera ropa att det fanns en sten bakom granen. Ja, jo tänkte vi. Vi är ju i skogen och här finns det många stenar. Det går väl att uträtta sina behov ändå. Hon var emellertid ihärdig med sitt ropande så Greven och jag vände åter och vad skådade våra ögon när vi steg in bakom granen? Där står Jättens likkista och jag lovar att vi aldrig hade hittat den om Amera inte behövt kissa. Slumpens dag indeed. Omsidier kom vi fram till Jättens grotta och den var rätt cool men inte särskilt stor så de måste ha varit en tämligen liten jätte. Vi klättrade runt där en stund innan vi lämnade dagens enda icke runstensrelaterade utflyktsmål och vände åter till bilen.
Vg 190 "Ingjald reste denna sten efter Grimulv, sin son".
Jättens likkista
Jättens grotta
Trötta efter äventyret i Jättens grotta åkte vi åter tillbaka till Ulricehamn. Amera och Greven var fikasugna så vi begav oss till ett café och köpte glass åt dem. Jag var fortfarande mätt efter lunchen men tog en dricka. Vi satte oss med fikat i alkisparken och fick många sura blickar av förbipasserande fyllon som säkert ansåg att vi snott deras plats. När fikat var intaget var det dags för hemfärd. Jag somnade nästan på bussen mot Borås men resan gick ändå fort. Det var 30 minuters väntetid i Borås men där satt jag och läste på Borås central och det var jättemysigt. Läste på bussen mot Alingsås och njöt lika mycket av det. 40 minuter spenderades i Alingsås innan bussen till byn avgick. På väg hem såg jag den vackraste regnbåge jag någonsin sett men då jag satt på bussen fick jag bara en dålig bild på halva. Folk på bussen måste stirrat konstigt på mig då jag frenetiskt försökte fota den vackra regnbågen. Under resan mot Sollebrunn hann solen gå ner och jag fick njuta av en vacker solnedgång. Dötrött var jag när jag, efter en underbar dag, kom hem.
Regnbåge
Så slutar sagan om den stensäkra succén i Ulricehamn.
URL: http://https://bulletin.nu/
Jävlar vad mycket text..var hamburgaren god?