För er som gärna vill höra Bertil Johanssons entusiastiska prat om Sparlösastenen bifogar jag en länk nedan.

 

Kapitel II - Om din runsten brister

 

Efter ett mycket angenämt besök vid Sveriges näst mest kända runsten lämnade vi Sparlösa bakom oss och fortsatte färden mot Stora Levene kyrka och dagens sista planerade runsten. Vg 117, även känd som - hör och häpna - Levenestenen (jag tror ni börjar fatta att stenarna får namn efter den ort de upptäckts i) är, med sina dryga 4.5 meter, Sveriges högsta runsten och den var således väl synlig där den stack upp flera meter över övriga minnesmonument på kyrkogården. Precis som Sparlösastenen så hade även denna sten varit inmurad i kyrkan därav att den blivit delat itu. Som tur är finns det skickliga restaurerare i vårt land som lyckats limma ihop den igen. Jag undrar vad man använder för att limma ihop en runsten. Karlssons klister? Det hade kunnat vara en ny slogan för dem - om din runsten brister, laga den med Karlssons klister. 

 

Utöver sin imponerande höjd är Levenestenen inte någon särdeles unik runsten. Inskriften är ganska standard och man får anta att personen som lät resa stenen var kristen då den avslutas förbönen "Gud hjälpe deras själar väl." Det finns även ett kors ristat på stenens baksida. Vi stod en stund och betraktade stenen och till min lycka fann jag den gamla formen av ordet reste "risþi" och med största hängivenhet började jag så förklara min teori om varför just den formen är äldre. En fråga min lärare i runkunskapskursen ställt mig. Greven stod snällt och lyssnade samtidigt som han passade på att smygfota mig. 

 

Då vi stått och betraktat stenen ett tag tog vi oss en rundtur på kyrkogården och fann ett antal andra intressanta inskriptioner. Jag är ju fruktansvärt svag inte bara för fornnordiska och runor men även för alla typer av äldre svenska. Slutligen lämnade vi så den sista planerade runstenen. Var det dock den sista runsten jag och Greven såg? Den som läser vidare får se...

 

Betyg 4/5, informationsskylt, hyfsat välvårdad, ifylld inskrift. 

 

 

Kapitel III  - Kyrkklockor och tranträsk

 

Efter Stora Levene bar det av mot vårt huvudmål: Gudhems klosterruin. Emellertid skulle det komma att ske saker på vägen dit som ledde till att vi "tvingades" stanna ett par gånger innan vi nådde dit. 

 

Vi brummade på mot Falköping men så när vi körde genom ett litet samhälle fick jag syn på en vägskylt med ortsnamnet Saleby. Saleby tänkte jag. Det namnet klingar bekant men jag kunde inte riktigt sätta fingret på var jag hört det förut. En kort stund senare passerade vi Saleby kyrka och då trillade poletten ner. "Det finns en runristad kyrkklocka vid Saleby kyrka", utbrister jag. Hade jag kollat upp runristningar i området innan? Nej, jag hade då jag läste runkunskap en gång läst om denna runristade kyrkklocka. En gång och bara i förbigående, ändå kunde jag minnas den. Kanske är det som Ghiro säger; att jag kan lukta mig till runstenar. Åtminstone tror jag att jag är en runstensmagnet. Greven, alltid lika gentelmannamässig, frågade om vi skulle besöka den. Öh, behöver du ens fråga?! Sagt och gjort, vi svängde in vid kyrkan, som utvändigt faktiskt var riktigt vacker. 

 

Kyrkklockan befann sig, till min och säkerligen även Grevens besvikelse, flera meter upp i luften där den dinglade från sin klockstapel. Detta gjorde det ytterst svårt att faktiskt se själva runorna. Hur mycket vi än zoomade med våra mobilkameror lyckades vi inte och vi började se oss om efter något att stå på för att komma närmare. Dessvärre visade det sig att vaktmästarna i Saleby kyrka är ytterst oslarviga och inte en enda kvarlämnad stege fanns att skymta. När vi så vandrade runt på kyrkogården (är det normalt att promenera runt på kyrkogårdar bland döda människor man inte känner?) hörde vi ett avlägset muller. Tor var i annalkande och vi bestämde oss för att lämna Saleby och återuppta resan mot Gudhem. 

 

Lite kuriosa: När jag senare berättade att jag varit i Saleby fick jag reda på att min morbrors fru är därifrån samt att en kompis till mig flyttat dit och, om jag minns rätt, bor ganska nära kyrkan. Vem visste att jag hade sådana anknytningar till denna tämligen lilla ort?

 

Betyg 4/5 - Mycket tack vare att kyrkan var så vacker men - för att det inte fanns någon stege!

 

När vi lämnade Saleby hade klockan slagit lunch och våra magar kurrade. Det var således dags att intaga lite föda. Jag hade önskemål om att äta lunch vid en sjö, minns inte riktigt varför det var så viktigt egentligen. Kanske för att jag gillar vatten? Greven, alltid lika tillmötesgående, sade att det gick bra men att han absolut inte ville äta vid Tranträsket, eller som den egentligen heter; Hornborgasjön. På kartan ser vi att det finns en sjö i närheten och bestämmer oss för att åka dit och inmundiga vår lunch. Vädret har vid det hade laget blivit allt mer instabilt och regnet låg oss i hälarna men ännu fällde himmelen inga tårar över oss. Då vi närmade oss den sjö vi sett, och som på kartan inte namngavs, insåg vi att det var precis den sjö som Greven velat undvika -  Tranträsket. Vad skulle vi göra nu? Hungern segrade så vi fann oss i vårt öde och bestämde att tranträsket fick duga som lunchplats. Jag kan förstå Grevens ovilja att äta lunch vid Hornborgasjön som förövrigt verkligen liknade ett träsk. De nedskitna bänkarna var inte direkt någon stämmningshöjare. Regnet hade dessutom hunnit ikapp oss och förpestade vår tillvaro ytterligare och därför lämnade vi, utan att ha ätit färdigt, tranträsket. 

 

 

Kapitel IV - Beware the djävulstant or she will stjäla din själ

 

Tillsist anlände vi så till Gudhem och när vi parkerat började vi vår vandring runt området. Det första vi stöter på är ingången till en källare som, om jag minns rätt, är den enda helt bevarade delen av byggnaden. Har för mig att det var källaren till ett av klostrets gästhus. Greven, som gillar att gå ner i underjordiska gångar, blev glad över att man fick lov att gå ner i källaren. Han var emellertid lite tveksam och oroade sig för att luckan över ingången skulle slå igen när vi var där nere. Jag sade att det inte var någon risk och pekade på haspen som fanns bredvid luckan. Således gick vi ner. Själva källaren var kanske inte så spektakulär i sig men det var ändå roligt att se något som var så välbevarat och att man faktiskt fick gå ner där. Greven, som den mästerfotograf han är, lyckades ta en, i mitt tycke, riktigt häftig bild på mig nere i källaren. 

 

Efter besöket i källaren begav vi oss mot själva ruinen vilken var huvudmålet med utflykten, fast frågar du mig så var det självklart runstenarna. Jag har egentligen inte så mycket att säga om själva ruinen, annat än att det var spännande att traska runt där och läsa om klostret. Det fanns skyltar lite här och var som talade om vad de olika rummen använts som samt information om viktiga personer i klostrets historia. Rundturen blev relativt kort då regnet sakta men säkert ökade i styrka. 

 

Det allt mer påtagande regnet tvingade oss bort från den taklösa ruinen mot ett litet hus som skulle föreställa ett museum. Att kalla dessa två små rum för museum måste vara århundradets överdrift men det fanns i alla fall ett tak som förhindrade ytterligare väta från att antasta oss. Väl inne i detta så kallade museum möttes vi inte bara av äkta föremål och replikor från klostret utan även av något, eller snarare någon som än i dag ger mig rysningar när jag tänker på det. Den skummaste tanten i världshistorien! Det är inte många människor som lyckas få mig att känna en sådan känsla av obehag men denna tant lyckades med råge. 

 

Förutom att hon krävde 20 kr/person i inträde (10 kr/rum?) så hade hon den märkligaste röst jag någonsin hört. Lite i stil med ett fornnordiskt, ont väsen som väver en ondskefull trollformel. Hon tycktes även ha ett konstant intresse för mitt och Grevens välmående då hon flera gånger frågade om vi hade det bra. Hon tjatade även ihärdigt om att vi borde besöka kyrkan bortanför klostret då den var öppen. Vi kände oss ständigt iaktagna av hennes falkögon där vi, fulla av olust, kikade runt på de få föremål som fanns i rummen. Tanten trodde att jag och Greven var ett par och ville ha oss till att signera gästboken med namn samt bostadsort. Lite som försatta i hypnos av den märkliga aura hon utstrålade gjorde vi som hon sade. Såhär i efterhand börjar jag fundera om det månntro var ett kontrakt med djävulen vi skrev under. Äger den skumma tanten numer våra själar? Hennes tjat om att vi skulle besöka kyrkan fick det att kännas som att hon försökte lura oss i en fälla. Så fort regnet avtagit något flydde vi museet och begav oss, fulla av obehag,  mot kyrkan - fälla eller ej, men inte förän tanten hunnit pracka på oss diverse informationsblad, som senare visade sig vara från föregående år. 

 

 

Kapitel V - Attack of the psycho hair obsessed jävla geting

 

Sista anhalten på vår resa genom de västgötska vidderna var en gånggrift strax utanför Falköping. Detta var stället Greven sett fram emot allra mest. Han skulle emellertid snart inse vikten av att göra research då han hade trott att gånggriften skulle vara så välbevarad och amazing att man kunde gå in i den. Jag hade emellertid kollat upp den och visste mycket väl att det inte var mycket mer än några stenblock som återstod av denna säkert en gång imponerande grav. Dessa stenblock ansåg jag vara perfekta att klättra på, även om det var lite otympligt i kjol. Det visade sig att stenarna var perfekta att sitta på så vi gick tillbaka till bilen för att hämta resten av lunchen som vi så avnjöt. Under vår måltid behagade även solen kika fram bakom de tunga molnen. 

 

Efter att ha inmundigat resterande lunch och lite fika bestämde vi oss för att undersöka gånggriftens nedre del för att se vilka fantastiska hemligheter som doldes där. Det skulle vi emellertid inte ha gjort. Föga anade vi att denna gånggrifts innersta hemlighet vaktades av den ondaste och mest envetne getingjäveln i världshistorien. Förmodligen hade denne geting, genom en ritual som säkerligen krävde många blodsoffer, återuppväkts från de döda för att i evighet vakta gånggriften. Detta surrande sattyg tycktes besatt av mitt hår och vägrade, trots Grevens tappra försök till hjälteinsats, lämna det ifred. Efter vad som kändes som en hel evighet lyckades vi, eller närmare bestämt jag, undkomma den ondsinta getingen och vi flydde fältet för att påbörja resan hem.

 

                                  Så slutar alltså sagan om den första runstenssafarin.

 

 

Slutligen vill jag nämna att vi på vår resa körde vilse minst en gång men jag kan inte påminna mig om exakt när och var. Vi besökte även några andra, lika föga imponerande gånggrifter men inte heller dessa minns jag var eller när. Nämnas bör också att det var Greven som senare myntade uttrycket runstenssafari då han laddade upp bilder från turen på sitt Instagramkonto. Det var även han som bestämde att det krävs minst 3 runstenar för att det ska räknas som en runstenssafari, något jag emellertid ändrat på, istället säger jag att det krävs minst 3 runinskrifter. 

 

Nu när jag återupplevt denna spännande utflykt är jag mer än sugen på att dra på ytterligare runstenssafarier och har redan börjat planera nästa års födelsedagsutflykt!

 

Om ni någonsin besöker Västra Götalands vanvettiga vidder så akta er för ondsinta getingar och djävulstanter!