...fredag den 13:e i all sin tvetydighet.

 

Var fredag den 13:e en otursdag eller en turdag? Jag har mycket svårt att avgöra detta. Vanligtvis brukar dagen bringa mig, som annars lider av ett fruktansvärt oflax, tur. Dagen i dag såg ut att följa i sina föregångares fotspår. 

 

Jag for in till stan för att, lite i efterskott, fira min systers födelsedag och hade på hennes begäran (och till mitt stora nöje) bakat en tårta. Denna tårta visade sig vara för stor för tårtkupan jag tänkt sätta över under transporten så jag fick täcka den med plastfolie. Oroade mig mycket för att min vackra skapelse skulle fara illa under färden till stan men den klarade sig förvånandsvärt bra. Syrran blev också fruktansvärt glad för sin Trekkietårta. Motivet var ju för henne något av en överraskning och därför anledningen till att jag inte lade upp några bilder här i går, trots att det var då jag bakade tårtan. 

 

Efter fikat tog vi oss en tur till en secondhandbutik i stan. Vet ni vad det första jag får syn på är? En bok om runor! Helt ärligt, där snackar vi tur. Det lustiga är att jag var där en annan fredag 13:e och då fann jag ett vykort med en runsten. Fredag 13:e <3 runor. Så långt var allt i sin ordning och skulle så förbli till framåt kvällen. Jag bestämde mig för att stanna kvar och tjöta med min syster efter hon nattat barnen. För att både underhålla mig själv medan nattningen pågick och få träningen avklarad lånade jag löparkläder av syrran och begav mig av för att springa den vackra rundan runt sjön i närheten. Här började turen vända ty jag hann inte komma speciellt långt innan det började regna. Nåväl, lite regn har väl aldrig stört mig. Problemet var att ju längre jag sprang desto mer regnade det tills det tillslut vräkte ner. När jag så var vid sjön såg jag ett hastigt vitt ljus. Nej, vad fan inte nu igen. Ska jag fastna i ännu ett åskoväder? Det verkade inte bättre och strax därefter hördes ett distinkt muller. 

 

Nu var själva åskan och blixtarna inte mitt största problem utan det var själva regnet som illvilligt öste ner. Att jag själv blir blöt in på bara skinnet bekommer mig inte men jag oroade mig för min telefon som låg relativt oskyddad i den lånade magväskan. Jag är superdupermegafumlig och telefonen har ådragit sig ett oräkneligt antal sprickor. Skärmsprickor och vatten är en väldigt dålig kombination, vilket jag snart skulle får erfara. När jag så, likt en dränkt katt, kom tillbaka till syrrans lägenhet var min första prio att få telefonen torr. En handduk lindades om den och allt verkade väl, bortsett från en synlig vattenskada. Glädjen över att telefonen var tillsynes oskadd var emellertid kortvarig för strax därefter dog den helt och hållet. Som tur är har syrran ett antal reservtelefoner liggandes hemma så jag fick snabbt ordnat en ersättningsmobil. 

 

Ni förstår säkert att jag var väldigt glad över att jag, för inte allt för längesedan, hade överfört majoriteten av alla bilder från min gamla telefon till datorn. Då jag saknade bankID och Swish (sådant måste man ju fixa via Internetbanken och då jag inte var hemma hade jag ingen bankdosa tillgänglig) visste jag inte hur jag skulle köpa biljett till bussresan hem då man inte längre kan betala med kort ombord och Pressbyrån sedan länge var stängd. Till min lättnad fick jag, efter att ha förklarat situationen för busschauffören, åka med utan biljett och nu sitter jag här i sängen och bloggar, en bok om runor rikare och med en telefon som jag har installerat alla nödvändiga appar på. Frågan är ju då om denna fredag den 13:e blev en otursdag, en turdag eller om det rentav bara blev en vanlig fredag. Ja, säg det.