Här kommer den mycket efterlängtade (vi säger så i alla fall) fortsättningen på förra inlägget d.v.s. ytterligare ett cykeläventyr med Bettan. 

 

Dagen efter den lilla turen till Hol var jag ledig och så väldigt inspirerad att cykla och titta på fler fornlämningar att jag bestämde mig för att ta mig an ett projekt som jag påbörjade (i alla fall i tanken) redan när jag bodde i Sollebrunn - nämligen att cykla till Lödöse. Från Sollebrunn till Lödöse är det 3 mil, alltså 6 mil tur och retur vilket kändes tufft men görbart.

 

Problemet var bara att jag inte längre bodde i Sollebrunn och att från Alingsås till Lödöse är det 4 mil, d.v.s. 8 tur och retur och jag är ju inte direkt någon vältränad människa. På sin höjd går jag några promenader i veckan (när jag inte är ute och cyklar). Emellertid går det tåg mellan städerna så i värsta fall kunde jag ta mig hem den vägen, och kanske t.o.m. få med mig Bettan, om jag inte klarade av att göra det för egen hand, eller om jag än en gång skulle åka på en punktering. Det skulle inte vara som att cykla mitt ute på landet där ordet kollektivtrafik knappt existerar. Således fattade jag beslutet att ge mig på utmaningen att cykla från Alingsås till Lödöse och (förhoppningsvis) tillbaka. Det är, till denna dag, det mest våghalsiga jag någonsin tagit mig för.

 

Varför då Lödöse av alla ställen? Jo, i Lödöse finns ett museum där det skulle finnas lite runristade trä- och benbitar och säker en hel del andra intressanta gamla saker vilket såklart är en fullständigt legit anledning att cykla 4 mil X2. Lödöse är dessutom en av Sveriges äldsta städer, med anor från medeltiden och var under den perioden en handelstad med en av de mest betydande hamnarna vid Göta Älv. 

 

Trots att jag hade varit inne på muséets hemsida hade jag aldrig sett några bilder på själva staden eller fått någon uppfattning om dess eller muséets storlek. Med den intressanta och anrika historia Lödöse bar målade min livliga fantasi emellertid upp en stor stad (i alla fall en stad i samma storlek som Alingsås) där det fanns mysiga caféer och promeneradstråk på kullerstensgator längsmed vattnet. Mitt i staden låg så det storta muséet där Lödöses historia och hemligheter bevarades och bevakades av trogna och stolta Lödösebor. Detta gjorde såklart staden till ett perfekt och episkt utflyktsmål.

 

Klockan var någorlunda tidigt på morgonen när jag i min stora (och snygga) ryggsäck packade ner en stor flaska vatten (inte nog med att man blir törstig av att cykla, det skulle bli väldigt varmt den dagen också), en mindre flaska Pepsi (jag kan inte bege mig någonstans utan mitt kolsyrade kaffe) och några kakor. Jag är absolut ingen frukostmänniska och föregick således denna måltid men tänkte att jag skulle ha jobbat upp en aptit när jag väl kom fram. Därför skulle jag unna mig en god lunch i Lödöse. Kakorna åkte med för att jag skulle ha något att tugga på i nödfall, om jag skulle råka bli akut jättehungrig på vägen. Iklädd shorts (som jag aldrig någonsin har på mig annars men för värmens skull hade valt) och linne trampade jag iväg.

 

Att jag valde att ge mig iväg tidigt (trots att jag inte alls är någon morgonmänniska) fanns det flera anledningar till. Bland annat att det var något svalare på morgonen, även om det alls inte var kallt men även för att själva cykelturen skulle ta ett antal timmar och jag inte ville vara hemma alltför sent. Jag hade, för att ha något att utgå från, konsulterat Google Maps för att få en ungefärlig uppfattning om hur lång tid det skulle ta att cykla till Lödöse. Naturligtvis räknade jag med att det skulle ta minst en timme extra för mig och Bettan då ingen av oss är i toppskick. 

 

Att cykla genom stan och senare väg 190 mot Sollebrunn var relativt astråkigt då det är en väg jag färdats många gånger och som dessutom går ganska mycket uppför. Glad i hågen var jag ändå, full av tanken på alla fantastiska saker jag skulle få se och innan jag visste ordet av hade jag passerat Brobacka (ca. 1 mil från Alingsås) kom så äntligen till Anten där jag skulle svänga av. 

 

Spänd av förväntan var jag inför den, för mig, okända väg vi nu skulle färdas på men när jag närmande mig och såg vad som väntade oss spred sig rädslans kyla i kroppen (borde vara rätt skönt egentligen en het sommardag). Framför mig låg min och Bettans värsta fiende - en tillsynes oändlig grusväg. Trots de dyra, fina och slitstarka däck jag låtit anförskaffa fick rädslan för punktering hjärtat att sätta sig i halsgropen var gång hjulet gick emot ett av de större gruskornen. Som om detta inte vore plåga nog visade det sig att Google Maps än en gång varit en riktig lögnhals angående terrängprognosen (ni minns kanske att den utlovade backar på den relativt platta vägen mot Hol). Google Maps hade denna gång förutspått en hyfsat platt terräng, något som visade sig vara så långt från sanningen man kan komma då denna grusväg kantades av den ena uppförsbacken efter den andra. Som den otroligt otränade människa jag är såg jag ingen mening med att ta ut mig genom att försöka trampa upp för dessa backar. Således blev det många avbrott där jag helt sonika fick hoppa av cykeln och ta mig upp för backarna till fots. Vid det här laget hade den någorlunda svala morgontemperaturen övergått i stekhet sommardag och därför passade jag även på att dricka en klunk vatten många av gångerna då terrängen tvingade mig av cykeln. 

 

Då och då bjöd vägen på en nedförsbacke och man känner sig verkligen fri när man susar fram på vägar i skogen även om man tvingas köra slalom mellan stora gruskorn och det är skönt att slippa vara beroende av någon annan och kunna ta sig dit man vill för egen maskin. Ej heller den omgivande miljön var att förakta med sin vackra utsikt bestående av träd och ett och annat vattendrag. Grusvägen tycktes fortsätta i all oändlighet och det blev glesare och glesare mellan husen tills jag kom fram till vad man kanske skulle kunna kalla ett litet samhälle där hustätheten ökade något. Genom detta "samhälle" fanns längsmed vägen ett antal ytterst lokala namnskyltar. Flera av dessa hade väldigt underhållande platsnamn. Dessvärre stannade jag aldrig och fotade dem, något jag ångrar, och givetvis minns jag inte ett enda av dessa namn.

 

Grusvägen var inte oändlig utan sträckte sig ungefär en mil varpå man svängde av till en annan grusväg som tycktes mig aningens mindre öde då den kantades av fler hus och gårdar. Slutligen kom jag så ut på en mindre bilväg och kunde åter känna den mjuka asfalten smeka Bettans däck. 

 

 

 

Efter ett par kilometer på en stilla bilväg, fortfarande omgiven av en underbar lantlig miljö, fastnade något i blickfånget. Det var en skylt vid vägkanten som talade om att det fanns en hällristning i närheten. Vilken angenäm överraskning, tänkte jag samtidigt som äventyrslusten gjorde sig påmind och således svängde vi av. Jag har inte samma specialintresse för hällristningar som jag har för runinskrifter men ändå ett generellt intresse för fornlämningar och således parkerade jag Bettan vid skylten och började spana efter dagens första.

 

Det visade sig att man var tvungen att promenera en bit på en liten stig bredvid en åker och då själva ristningen är belägen på en bergshäll i skogen var jag nära på att missa den i sommargrönskan men lyckades ändå se den bakom de många lövtäckta grenarna. 

 

Eftersom att min erfarenhet av hällristningar är begränsad kan jag inte svara på om det var en bra sådan eller inte. Den var ifylld men det känns som att det var ett tag sedan den målades och det var svårt att se hela men jag tyckte ändå att den var mer intressant än hällristningen i Fåglum som jag såg den där ödesdigra dagen när jag fick punktering. En dag som förevigt etsat sig fast i mitt minne.

 

Nåja, åter till Stugåsberget som stället tydligen hette. Vid själva ristningen fanns en informationsskylt och då jag som sagt inte är så väl bevandrad i hällristningarnas värld så var det kul och väldigt intressant att kunna läsa lite om den. Måhända får jag börja kolla på hällristningar när runstenarna tar slut. Vem vet, kanske finns det en kurs i hällristningskunskap på något universitiet. Om så är fallet är jag helt klart på!

 

Egentligen var det nog bra att jag råkade på denna fornlämning på vägen dit för annars hade jag sannolikt inte haft ork att stanna då värmen gjorde att energin börjad tryta rejält på hemvägen. Ni kan nästan se hur varmt det är på bilderna, eller hur? Ca. 27 grader och ingen skugga.

 

 

Efter den lilla avstickaren till Stugås spenderade jag ytterligare någon tid på den lilla bilvägen innan jag svängde av och körde några kilometer på en cykelbana bredvid en större väg innan jag slutligen, full av förväntan, anlände slutdestinationen.

 

Men var fan hade jag hamnat? Var var den vackra stad vid vattnet med kullerstensgator som jag för mitt inre öga skådat? Den visade sig i verkligheten vara en pytteliten tätort i ungefär samma storlek som Sollebrunn. (När jag i skrivande stund kollar upp det så har Sollebrunn t.o.m. ett högre något invånarantal än Lödöse). Det finns vissa fördelar med att ha en mycket livlig fantasi... och så finns det nackdelar.

 

Även om jag, vilket jag villigt erkänner, vart besviken (nu förstår jag hur Greven kände med gångrifterna utanför Falköping) såg jag ändå fram emot att besöka muséet. Jag var vid det här laget en aning hungrig men tänkte ändå att det var bättre att gå och kika på de gamla grejerna först så att jag kunde sitta och äta i lugn och ro sedan. På vägen till muséet passerade jag en pizzeria som jag tänkte skulle vara utmärkt att stanna vid på vägen tillbaka. 

 

När byn var så liten kan ni ju förstå att Lödöse museum inte heller var något stort, episkt museum men det var, trots det, betydligt större än man skulle vänta sig på en sådan liten ort. Egentligen var det nog ganska bra att muséet inte var så stort då jag i ärlighetens namn inte hade orkat gå omkring hur länge som helst. Jag var ganska mör efter cykelturen, dels för att jag är väldigt otränad men mest för att det var så otroligt varmt. Jag parkerade Bettan i skuggan vid museibyggnaden och gick in.

 

Muséet var, trots sin ringa storlek (eller kanske p.g.a. den) väldigt mysigt och själva utställningen var välgjord vilket gjorde det till ett kul sätt att lära sig om stadens historia och uppleva det medeltida Lödöse. Jag var dessutom, så när som på en barnfamilj, helt ensam och kunde i lugn och ro traska runt och njuta. Förutom de många intressanta föremål, några med runinskrifter (oftast någon typ av formel och ingen konkret text), och några utan fanns det även ett antal interaktiva stationer som tycktes uppskattas av barnen. Det fanns två våningar men övervåningen innehöll inte så mycket då de höll på att bygga en ny utställning där. Där var några stenar efter en kyrka och några montrar med föremål. Och på tal om föremål så måste jag kort berätta om vad som lätt var det mest spännande i hela utställningen.

 

 

Lödöseyxan, som väl ändå är ett av de mest fascinerande fynden från medeltidens Lödöse, hittades 1983 och var nästan helt oskadd. Den är daterad till 1200-talet och förutom yxans fina skick finns det flera andra saker som gör den unik. Bland annat att skaftet är ornamenterat med ett dubbeltandat mönster men också att den är försedd med en runinskrift som lyder: + petar a mik iohannes risti mik - Peter äger mig, Johannes ristade mig. Runinskrifter som betecknar ägandeskap var vanliga på föremål under medeltiden (även om runinskrifter i sig inte var jättevanliga) Vilka Peter och Johannes var vet man dock inte. Namnen var två av de vanligaste i medeltidens Skandinavien.

 

En intressant detalj i runinskriften är de dubbeltecknade runorna i "iohannes" - alltså att det är två "n" efter varandra. Dubbelteckning av konsonanter förekom inte under vikingatiden utan är en Influens från latinskriften. Det är dock inte helt ovanligt i medeltida runinskrifter.

 

 

 

Vad klockan var när jag kom hem kan jag alls inte påminna mig. Dock har jag för mig att det inte var alltför sent när jag väl rullade in i Alingsås igen. Då jag landade i min lägenhet igen var jag, föga förvånande, helt utschasad men ändå nöjd och främst stolt över mig själv att jag faktiskt lyckades överleva den 8 mil långa och lärdomsrika cykelturen. Måhända är jag inte speciellt stark och vältränad men jag är jävligt seg och envis. Jag insåg senare att jag inte tog särdeles många bilder men då jag spenderade större delen av dagen på cykeln är det kanske inte så konstigt.

 

Under detta äventyr fick jag inte enbart lära mig mer om Lödöse och hällristningar men blev även en erfarenhet rikare kring träning i "extrem" värme. Vad kan jag då dra för lärdom av denna cykeltur? Jo, om jag i framtiden får för mig att cykla långt när det är varmt så ska jag ta med mer vatten. 1.5 liter var tydligen inte tillräckligt. Ett annat förslag är att kanske inte cykla när det är så fruktansvärt varmt för trots att jag smörjt in mig med solkräm ådrog jag mig bonnabrännan från helvetet som man till denna dag kan se spår av. 

 

Något jag inte kan släppa och heller inte låta bli att skratta åt är hur jag i mitt huvud föreställt mig Lödöse som något helt annat än vad det egentligen var. Nästa gång bör jag göra bättre research för att undvika att bli besviken. För egentligen var Lödöse bara Sollebrunn 2.0, fast med ett fint museum och en betydligt intressantare historia. Hade det förresten inte varit kul om jag fortfarande bott i Sollebrunn när jag begav mig dit och det visat sig att jag bara cyklat från en korsning till en annan? 

 

 

Jag tänkte länge att detta var den sista längre cykeltur jag företog mig förra året en insåg nu att så faktiskt inte är fallet. Jag cyklade faktiskt till Töllsjö men det kommer jag sannolikt inte att skriva om då det inte finns något intressant att säga om den turen och inga fornlämningar skådades. 

 

 Vart bär det av nästa gång?